Säsongens musikalsatsning bjuder på det mesta man kan önska sig i den vägen. Göteborgsoperan har muskler och resurser, med en rent makalös, rentav svindlande scenografi, himmelskt inspirerade femtiotalskläder, sång och musik i toppklass och dansnummer som får en att tappa andan.
Framför allt showstoppern "Sitt ner! Du välter vår båt" hos Frälsningsarmén i andra akten är ljuvligt mäktig. Och sång och dansnumren från nattklubben Hot Box skulle stå sig i vilken musikfilm från femtiotalet som helst.
Och de individuella prestationerna! Anna-Maria Hallgarn är en klockren Miss Adelaide, dels komisk, till exempel när hon snörvlar fram sin kärlekslängtan med psykosomatisk hosta, dels varmt och innerligt allvarlig när det behövs.
Evelyn Jons ger lagom djup åt frälsningssoldaten Sarah Brown - och är rasande kul som oavsiktligt berusad.

Kul också att de två bärande killarna inte är importerade speciellt långt bort ifrån. Timo Nieminen är vi van att se på mindre scener och här har han en betryggande tyngd som Sky Masterson, spelaren med hjärta. Likaså är Erik Gullbransson en klurig och kul Nathan Detroit, killen som hellre arrangerar illegala spelkvällar än gifter sig med Adelaide.
Och rösterna bär hela vägen.
Och som sagt håller hela ensemblen oerhört hög nivå. Jösses, vad mycket begåvade dansare/sångare vi har i den här stan.
Men själva musikalen från 1953, som egentligen aldrig har spelats i Göteborg, förvånar inte speciellt. Visst är det lite spännande med New York-miljön bland ficktjuvar, sjömatroser, spelare och annat löst folk.

Men handlingen löper utan överraskningar, med lite lagom roliga slängar (jodå, flera oneliners som hämtade ur en Bröderna Marx-film)
Och även om typerna är helgjutna ända ner i spelhålan under jord och fram till finalens mäktiga bröllopsscen, blir det liksom aldrig farligt.
Bara underhållande, höll jag på att skriva - fast det är förstås det som är meningen.