Mellan extranumren börjar publiken ropa efter "Sommartider!".
Efter Europapremiärens sista låt står en finsk kör och sjunger "Sommartider, hej-hej! Sommartider!".
Men Gessle dissar.
Han bryr sig inte heller om senaste albumet, "Party crasher". Det blir ingen "Silly really". Det blir faktiskt bara två spår från senaste plattan.

I stället blir det en Roxette- kavalkad.
Varför?
Det är en relevant fråga under showens första halvtimme. Då står bandet, framför en bild på en gigantisk diskoboll, och spelar träig powerpop och klen gubbrock.
En timme senare, med facit i hand; varför inte?
Gessle har skrivit de där hitsen, och att höra honom sjunga "It must have been love", "Listen to your heart", "Dangerous" och "Queen of rain" är rätt coolt, visar det sig. Även om dansgolvet aldrig är nära.
Efter ett tag visar det sig också att arrangemangens betoning på kraftfull gitarrpop är rätt väg att gå.

När bandet till och med lyckas med "Do you wanna be my baby" från den första, rätt hopplösa, engelska soloplattan förstår man att det finns en större tanke bakom showen än att bara agera nostalgisk jukebox i coverbaren.
Om det är början på något nytt är en annan historia.
Visserligen kommer fansen att gilla de generösa tillbakablickarna, men Gessle bryter ingen ny mark.
Han gräver där han står. Uppsluppet men kanske också lite uppgivet.