Kents katalog har blivit så stor att de skulle kunna spela en hel dag och fortfarande ha material över till några hundra minuter extranummer.

Det vore spännande att se dem försöka ge sig på en maratonkonsert. Inte åtta timmar, tack, men... tre?

Well. Det som slår en den här gången är hur många publikfriare de tvingats steka när de kokat ihop låtlistan till en 90 minuter lång show. Men en ännu tydligare reflektion är hur väl Kent lyckats komprimera sin musikaliska själ till ett livepaket som säger allt utan att kännas pliktskyldig.

Hade Kent varit Rolling Stones, vilket måhända är en sinnessjuk jämförelse på samtliga övriga plan, hade de vägrat "Satisfaction" för länge, länge sedan.

Nu kliver de i stället in och gör en show som är ljusår ifrån en greatest hits-uppvisning men som i gengäld bubblar av självförtroende och kokar av pondus.

Introt utgör en talande start. Först spelar bandet bakom ett enormt skynke. Sedan faller en lucka i scendekoren och avslöjar att de står tajt tillsammans i något som ser ut som en replokal i ett förortsgarage.

Sedan faller nästa skynke, och signalerar starten för en storslagen ljusshow. Kent tillbringar en stor del av premiärkvällen i starkt motljus. Stundtals vitt, ibland rött - men oftast blått. Konstant skitsnyggt.

Men även om ljuset är ovanligt läckert så matchas det ändå av musiken.

Kent höjer stadigt pulsen. Börjar med att spela en rad nya låtar - jag har förstått att det fanns tveksamheter under klubbspelningarna i maj, men nu låter det mesta alldeles förträffligt - och avslutar med att mata ut briljant arenarock.

Lagom till "Låt dom komma" börjar ett stadigt regn falla. Men det skyfallet hamnar i skuggan av alla hits som Kent låter regna över publiken.

Det är en av deras starkaste premiärer någonsin. Det är en lysande show, som kan bli hur bra som helst.