”Han har bara ett fel, som tiden, hoppas jag, till fullo kommer att avlägsna - och det är att hans morgonrock är alldeles för ljus.”
Typiskt Jane Austen.
I hela sitt liv skrev hon om heta kärleksmöten, passion och sex i lönndom, men själv upplevde hon förmodligen bara ett enda riktigt förhållande.
Och då...
Ja, då kunde hon inte låta bli att i ett brev till väninnan irritera sig över pojkvännens alltför ljusa morgonrock.
Kanske var hon till och med rädd för sitt favoritämne kärleken?
Mycket tyder på det.

Det känns som om Jane Austen skrev det liv hon egentligen ville leva. Privat, däremot, förblev hon en rätt ängslig ungmö som bara våga visa sina alster för den närmaste familjen och aldrig riktigt släppte någon man in på livet.
Enda undantaget var ett frieri från en sex år yngre ”stor och fumlig” yngling vid namn Harry Bigg-Wither, som hon först accepterade - bara för att ta tillbaka det redan bästa dag.
Och så han med morgonrocken, alltså, en viss Tom Lefroy, blivande högste domare i Irland, som hon hade en kort flirt med som 20-åring.
För pastor George Austens äldsta dotter uppfostrades till en klarsyn och en bitande ironi som inte riktigt var vanlig bland kvinnor i 1700-talets England.

Att kalla henne feminist är både rätt och fel. Jane Austen drev aldrig några uttalade teser. Hon protesterade aldrig mot att det var hemmets fyra söner som fick den dyra utbildningen. (Två blev präster, två sjöofficerare.) Stadigt stod hon förankrad med båda knäppkängorna i en värld som var ungefär lika liberal som Margaret Thatchers politik.
Satt rätt. Neg rätt. Talade rätt.
Skrev rätt.
Men bara nästan.
För Jane Austen ägde också förmågan att se rakt igenom alla stiliga kravatter, sirliga fraser och stela konventioner.
Kanske är det därför hon berör än i dag.
1700-talets England var inte helt olikt 2000-talets Sverige. Vad som pågick i de fina salongerna var också en sorts Big Brother-såpa. Mellan Det Vackra Folket pågick en tuppfäktning där det viktigaste var ryktbarhet och en cool fasad. Yta betydde allt. Djupsinne mindre.

Och Jane Austen blev således både medlöpare och revolutionär. Hon både fascinerades av den världen och häcklade den.
Fast alla uppskattade inte hennes kärleksfulla samhällsgisslande. Alltid lika sarkastiske Mark Twain skrev:
”Varje bibliotek är ett bra bibliotek så länge det inte innehåller en bok av Jane Austen. Ja, även om det inte innehåller n å g o n annan bok.”

STOLTHET OCH FÖRDOM, 1797 (publicerad 1813)
Fru Bennet på godset Longbourn i södra England kämpar hört för att gifta bort sina fem döttrar. Den vackra Elizabeth tjusas av en ung officer, men dras samtidigt till den kylige och högdragne Mr Darcy.

KURIOSA:
Den moderna bästsäljaren ”Bridget Jones dagbok” anses vara en blinkning till ”Stolhet och fördom”. Bland annat heter den manliga hjälten i båda fallen Mr Darcy. När historierna senast blev film respektive BBC-serie spelades de manliga huvudrollerna i båda fallen av Colin Firth.