När producenten annonserar att kvällen kommer att pågå i lite drygt 5 timmar väntar jag förgäves på att en skrattsalva ska ljuda, som att det hela var ett skämt. Men icke.
Sedan bokstavligen susar en vit flygel in på scenen och pianovirtuosen Robert Wells får man på köpet. Då stirrar publiken rakt fram. Jag tror inte de är hänförda, snarare uttråkade.
Jag tror att de väntar på Charlotte Perrelli. Jag gör i alla fall det.
Så plötsligt; de blanklila Christian Louboutin-klackarna, den minimala klänningen och så klart - "I will survive" med extra hjärtesorg och hjärnhinneinflammation och discovemod.
Charlottes hals är spänd som en pilbåge när orden vill ut och hon har aldrig mer känts så sann och angelägen.

Därpå rusar kvällen förbi som ett skenande tåg - fruktansvärd Footloose-dans, en sång på typ alvspråk, naturbilder på storbildsskärmen, Lennie Normans makalösa, smaklösa Gary Glitter-skämt, ett medley av filmmusik, Jessica Andersons "River deep mountain high", LaGaylias stämbands frigörelse, Jackson 5-medleyn och pyroteknik. "Rhapsody in rock" är timmar av extra allt och nu är jag proppmätt.
Men är du en sucker för folkligt, festligt och fullsatt så kan jag inte tänka mig något bättre att ägna en lördagskväll åt.