Ett argument som kryper fram ibland är att det viktigaste inte är exakt rättvisa, utan att få bra underhållning. Alltså underförstått att man börjar tumma på kvalitetskrav om det ska in fler kvinnor i tablåerna.
Det blir extra bisarrt om det översätts till filmens värld. Titta bara på året hittills. Visst har det dykt upp fantatsiska män på vita duken, Colin Firths stammande kung är en favorit. Michael Fassbender i ”X-men” en annan.

Men herregud vilka kvinnor det första halvåret har bjudit på. Säger bara Jennifer Lawrence i ”Winter’s bone”, Natalie Portman i ”Black swan”, Kirsten Dunst i ”Melancholia” , Michelle Williams i ”Blue valentine”, liksom de svenska donnorna i ”Jag är min egen Dolly Parton”.
Nu i veckan bjuder Cameron Diaz och fenomenala Lucy Punch på en rolig uppvisning som kvinnor på gränsen till nervsammanbrott och senare i sommar kommer komikerna i ”Bridesmaides” att äga.
De är alla kvinnor.
Dessutom får vi snart en ny svensk kvinnlig storstjärna i Ruth Vega Fernandez. Hennes högkvalitativa passionerade insats i kommande ”Kyss mig” slutar i Guldbaggenominering.
Minst.