Paranoid Park

Gus Van Sant fortsätter, efter tragiska trilogin ”Gerry”, ”Elephant” och ”Last days”, att rita en karta över unga mäns väg ut i livet – deras vandring mot ett mörker. Oftast döden.
Pallar du Paranoid Park? Det är frågan som rider tonåringen Alex (Nevins). Det är dit Portlands tuffaste skejtare drar, det är stället där tillvaron kan förändras i ett enda åk. En önskebrunn och ett mardrömslandskap på en och samma gång.
Våldet är ständigt närvarande och när en nattvakt dödas tvingas Alex rekonstruera sin tid i Paranoid Park. Var han där när vakten dog? Har han något med händelsen att göra? Var det kanske till och med han som orsakade det fruktansvärda?
Van Sant närmar sig sin historia från sidan, skakar om kronologin med tillbakablickar när Alex skriver sin dagbok. En ritual med förhoppningen att världen ska klarna, bli förståelig.

Precis som i ”Elephant” rör sig regissören lätt och försiktigt runt sin berättelse, närmast registrerande. En skenbar händelselöshet.
Att växa upp, förhoppningsvis ta ansvar för sitt handlande – ställas ansikte mot ansikte med sina gärningar. Så att det som hände kanske inte händer på nytt.
”Paranoid Park” med sin blandning av kriminalberättelse och tonårsdrama är utan tvekan en av Van Sants finaste stunder.
Att pojkarna återigen är snyggt modellika och oskuldsfulla och kameran ibland dröjer sig kvar i deras ansikten lite väl länge, är därför något jag är beredd att tugga i mig.