Luftslottet som sprängdes

Efter en svag mittenfilm är mina förväntningar låga, men upplösningen i Salander-dramat är en engagerande historia, nästan helt befriat från oändligt kaffesörplande, ologiska luckor, överspel och sega redovisande pratscener.
Lisbeth Salander ligger på sjukhus efter att ha blivit skjuten i huvudet. Där ligger även Zalachenko, som hon har huggit med en yxa.
Deras grekiskt ångande familjedrama sätter i gång en vågrörelse bland gråsprängda män i kostym, som till varje pris vill dölja den sanning som gjort livet till ett helvete för Lisbeth. Med Mikael Blomkvist i spetsen mobiliseras ett försvar för Salander, som åtalas för mordförsök.
Alltihop kulminerar i ett rättegångsdrama, där hennes heder ska upprättas och alla lösa trådar, som snurrats upp på regeringsnivå, vävas ihop.

En effekt av att Lisbeth Salander (till en början) ligger lågt, på grund av hjärnskador och häktesvistelse, är att det finns utrymme för övriga rollfigurer. Annika Hallin, som skymtat förbi som Mikael Blomqvists advokatsyster tar sig an Lisbeths fall. Hasse Alfredson, Mirja Turestedt och Aksel Morisse gör bra insatser i sina biroller.
Även Lena Endre får äntligen tillföra något mer än bekymmersrynkor och stolpiga repliker som "Men Micke, var försiktig".

Den avslutande scenen, där Salander och Blomqvist möts för att säga hej och tack är rörande tafatt och klumpig och en perfekt avslutning som lämnar deras relation lite svävande.
Det känns skönt att konstatera att Millennium-sagan tar sig i mål med äran i behåll.