Killers

Spencer och Jen träffas i Nice och det är kärlek vid första ögonkastet. Hon är där på semester med sina föräldrar och han är hemlig agent på uppdrag. Spencer inser att det här med sabotage och mördande inte funkar längre och pensionerar sig. Tillsammans slår de sig ner i samma förort som hennes föräldrar och lever ett lugnt, lyckligt liv i sin villa. Ända till det förflutna hugger tag i Spencer som en fästing i en hundkrage. Plötsligt befinner sig paret i ständiga biljakter och skottlossning, vilket i alla fall för Jen är en högst ovälkommen livsstil.
 De här agenter-i-villa-filmerna (tänk ”True lies”, ”Mrs & mrs Smith”, ”Blind date”) har bildat en egen genre, där uppfinningsrikedomen för att pressa in lite action genom vita förortsstaket sällan uppväger bristen på humor och romantik.
Kanske dyker de upp med jämna mellanrum för att det sitter (förvirrade) marknadsförare och spekulerar i att agenter i förortsmiljö borde vara perfekt för att ringa in en så bred målgrupp som möjligt. ”Lite myshumor för damerna och så lite pangpang för killarna”, liksom.
  I fallet ”Killers” blir det hur som helst mest bara pannkaka av alltihop.
Det enda försonande draget är Katherine Heigl, som kämpar upp filmen till en tvåa i betyg. Åtminstone i filmens inledning är hon ganska rolig, med lite charmiga Bridget Jones-drag. Det finns något befriande i att en snygg tjej får vara lite nördigt rolig, även om det är en roll som Heigl har testat tillräckligt många gånger nu.
  Och turistbyrån i Nice måste vara nöjd, staden som semestermål är bäst i hela filmen.