Det enkla är som bekant det svåra.
Sällan har det varit tydligare än i ”Juno”: 16-årig tjej blir av misstag gravid med sin bäste vän (killen är inte ens gammal nog för att kunna odla mustasch), hon bestämmer sig direkt för att behålla barnet och efter födseln adoptera det till en perfekt familj.
Juno hittar den bland småannonserna i lokaltidningen, precis bredvid ”bortsprungna djur” och ”bortskänkes”.
Det är allt. Och ändå hela världen därtill.
För ”Junos” manus (skrivet av ex-strippan Diablo Cody – smaka bara på namnet!) är det smartaste, roligaste och mest rörande på den här sidan sedan ”Little Miss Sunshine”.
”Juno” omfamnades förra året av amerikanska kritiker. Diablo är geniförklarad och Steven Spielberg är en i kön som vill kyssa hennes fötter. Inget kunde vara mer rättvist.
”Juno” vilar nästan uteslutande på unga Ellen Page (hon är 20, men ser yngre ut). Berättelsen liksom utspelas i hennes ständigt skiftande ansikte – en blandning av skratt, glädje, sorg och längtan.
Det ser så lätt ut. Men som sagt…
Året på svenska biografer har börjat alldeles lysande (”Before the devil knows you’re dead”, ”Paranoid Park”, ”Control”, ”Fjärilen i glaskupan”, ”Tuyas bröllop”).
”Juno” känns ändå som det klarast skinande ljuset av dem alla, trots en kort stund i mitten då den kreativa luften blir något syrefattig.
I övrigt ett litet underverk med det största av hjärtan.