2007 blev Joel och Ethan Coens kärva westernthriller "No country for old men" en kassasuccé. Men brödraparet har prickat in framgångar tidigare. Det anmärkningsvärda var att filmen baserade sig på en roman av Cormac McCarthy - en av USA:s mest respekterade samtida författare tillsammans med Don DeLillo, Thomas Pynchon och Philip Roth - och att den hyllades av filmkritikerna.
Det var alltså en film som var lika bra som boken, åtminstone nästan. Och det innebar startskottet för en trend som bara har blivit starkare. Filmer som baserar sig på böcker har aldrig varit bättre än nu. "Den fantastiska räven" "An education", "Precious", "Till vildingarnas land" och "Snabba cash" är bara några högaktuella exempel.

Han var aldrig nervös

Just nu får det nattsvarta undergångsdramat "Vägen" kritikerna att brista ut i lovsånger. Det är ännu en filmatisering av en McCarthy-roman. Möjligen 76-åringens bästa.
Men trots att boken har ansetts vara omöjlig att filma så var australiensiska regissören John Hillcoat aldrig nervös när han tackade ja. Bara detta att han har fått förtroendet var ett erkännade att bära med sig resten av livet, berättar han. McCarthys agent Amanda Urban är osannolikt petig när det gäller vilka som får närma sig böckerna.
Jag var tveksam till att se din film eftersom jag är helt tokig i McCarthy. Är det en vanlig reaktion?
Hillcoat himlar med ögonen och flinar.
- Skojar du?
- När du läser en bok som du tycker om uppstår en känslomässig bindning. Du investerar något av dig själv. I någon mening tycker du att boken tillhör dig. Därför blir folk direkt fientliga när någon ger sig ut för att tolka deras bok. Så självklart insåg jag att varenda gevär i världen skulle riktas mot mig.

Sonen är medförfattare

Som den McCarthy-beundrare du är, hur undvek du att fastna i ett knästående tillbedjande?
- Bra fråga. Det första jag och manusförfattaren Joe Penhall sa till varandra, var att vi inte skulle låta oss skrämmas av myten McCarthy.
- Vi såg "Vägen" som kolossalt mycket lättare att bearbeta än hans övriga böcker. Som "Blood meridian". Här finns en fantastisk kärlekshistoria som får liv genom dialogen. Pappan och sonen säger aldrig "Jag älskar dig." Någonsin. De säger det på så oändligt många andra sätt, i stället.
Vad menar du med lätt? Det är en innerligt berörande berättelse. Att röra vid människors inre, det är väl det svåraste som finns?
- Jo. Men "Vägen" är rörande på ett autentiskt vis. Förmodligen för att den är så personlig för McCarthy. Han har presenterat sin 11-årige son John som medförfattare till boken. Äktheten gör att boken blir möjlig att bearbeta.
Att boken alltid är bättre än filmen anses som något av en sanning. Hur kommer det sig att ni regissörer ändå fortsätter att filma böcker?
Han ler slugt.
- Jag håller inte med.

"Vi skalade bort poesin"

Okej. Ge mig några exempel. Hit me.
- "Riddarfalken från Malta".
Det var ett exempel. Ett!
- Du, jag kan fortsätta hur länge som helst. "Apocalypse now" är en helt fantastisk filmatisering.
Jag ger mig. "Mörkrets hjärta" känns verkligen hopplöst mossig i dag.
- Mmm, Coppolas film är däremot tidlös. Sedan har vi Viscontis "Leoparden". Bressons filmer.Historien är full av bra filmatiseringar och viktigast: De blir bara fler och fler.
Vilka är de vanligaste misstagen när man gör film av böcker?
- Film och litteratur är två olika medier. En film ska aldrig försöka närma sig litteraturens inneboende poesi. Vi valde att se väldigt praktiskt på arbetet. Vi identifierade de passager som fungerade som film. Sedan skalade vi bort poesin.

"En oerhörd lättnad"

Hur har McCarthy reagerat?
- Första visningen där han satt med var vidrig. Men efteråt sa han "jag saknar ingenting från boken". Det var en oerhörd lättnad. Men han såg objektivt på det hela. Han ville inte ha någon femtimmarsfilm.
- När vi hade avslutat arbetet ville Joe få sitt manus signerat av McCarthy. Men han skakade bara på huvudet och undrade varför. Han menade att han inte hade någonting med manuset att göra.