När det gäller filmteknologi är Robert Zemeckis som barnet på julafton – han verkar älska alla nya högutvecklade klappar.
I ”Polarexpressen” fixade han så att varje datoranimerad karaktär nästan såg ut som folk av kött och blod.
Ett fascinerande konststycke som tyvärr ändå klingade tomt eftersom själva äventyret var förfärligt anemisk.
Inga problem med den detaljen i ”Beowulf” som på alla sätt är mer blodfylld. Zemeckis öser på med varje digitalt trick bioduken pallar för och får fornnordiska hjältar, skurkar, fagra damer, häxor och monster att likna verkligt liv.
Det tar någon minut att till exempel ta in att kung Hrothgar är Anthony Hopkins, men liksom ändå inte riktigt.

”Beowulf” bygger på den fornengelska dikten från omkring år 700. Beowulf är drakdödaren som kommer till Danmark på 500-talet för att rädda kungen och hans stad undan hiskeliga trollet Grendel och dennes mor – en trollpacka som kanske blir lite väl sexig iAngelina Jolies (väldigt nakna) gestalt.
Som en annan Robert Johnson säljer Beowulf sin själ till djävulen i hopp om att bli odödlig.
Alla pratar någon slags ”nordiska” – en lustig och rar blandning av isländska, norska och engelska – och går på om Oden och Ragnarök.
Där fascistoida ”300” bara handlade om svällande muskler, råbarkat våld och förakt för svaghet talar ”Beowulf” om hjältar, mod och makten som ett tomhetens ensamma skal.
Det gör den rörande och bitvis storslagen, och får de datoriserade karaktärerna att bli just ack så mänskliga.
Då sväljer jag till och med den utdragna scen där en helnaken Beowulf slåss mot ljudkänsliga Grendel. Zemeckis lyckas på ett smått skrattretande sätt – tänk Bart på sin skateboard i ”Simpsons”-filmen – dölja vår hjältes privata delar.