Angel

Colin Nutley har aldrig varit fördjupningens mästare, men kunnat jonglera komik och tragik på ett habilt sätt.
Någon gång – i mer ambitiösa projekt som ”Gossip”, ”Under solen” och ”Queen of Shebas pearls” – har engelsmannen dessutom försökt hitta vägar till åskådaren som inte uteslutande tagit sikte på dennes plånbok.
Mestadels har dock ett inställsamt igenkännande utgjort hörnstenen i Nutleys byggen.
Tyckte ni att ”Heartbreak Hotel” var ihålig och sketchartad? Vänta till ni ser ”Angel”, den är så tunn att en plattfisk vid jämförelse framstår som en tjocksmock.

Rocksångerskan Angelica ”Angel” Holsts (Helena Bergström) karriär har gått helt i stå. Påhejad av maken och bandmedlemmen Richard (Rolf Lassgård) iscensätter de båda Angels död – och så småningom uppståndelse. Allt för att få fart på skivförsäljningen och löpsedelsmaskineriet.
Angel drar i väg till Asien för att gömma sig.
Här blir dock berättelsen ett svårhanterligt mellanting av filmad Marguerite Duras-roman och ett långt reklamavbrott för en semesterort på Koh Lanta, Thailand.
Bedövande ointressant, trots att Angel grips av ”vad–är–det–jag–gjort”–insikten.

Och inte sedan Mikael Persbrandt flummade runt i ”Tre solar” har några haft sämre hårdagar i svensk film. Rolf Lassgårds långa backslick kan till nöds passera, men Rikard Wolff i grånad hästsvans ser helt enkelt för jävlig ut.
När de sedan ska ”rocka” är det faktiskt så pinsamt att jag tittar överallt utom på bioduken.
Precis som tidigare har Nutley skrivit ”manus”, producerat och regisserat.

I ”Angel” fastnar merparten av scenerna i det som han gjort till sitt eget sladdriga adelsmärke, improviserandet. Kör allt vad tygen håller medan kameran går och låt dem som står framför babbla på.
Det blir till slut enbart läppar som rör sig och ingenting – absolut ingenting – blir sagt. Allra minst om kändislivets bedräglighet.
För att tala med Angel: ”Varför skulle folk köpa det här…?”.