Tvärs över Folkungagatan i Stockholm går det en magisk gräns. Det är först när Håkan Hallin passerar den som han blir "Färjan"-Håkan. Folk kommer fram, gapar, vill berätta. Längre bort från Viking Lines terminal släpper det. Folk börjar att iaktta i stället.
- De ser om jag tappar en kapsyl eller har glömt att knäppa en knapp. Det är roligt att ha blivit folklig, men ibland blir det lite för mycket.
För mycket folk och för mycket Håkan. Det är inte bara passagerarna som följer honom i hasorna. Den gamle Håkan klistrar sig fast likt en skugga.

Fick tankeställare

För nio år sen inför "Baren" angav du tjejer, sex, glamour, krogen, tv-spel och trendig mat som intressen. Hur är det nu?
- Min son, hemmakvällar, resa. Jag festar inte lika mycket längre. Jag skrattar inte lika mycket heller. Min pappa gick bort 2003. Då fick jag en tankeställare och började att umgås mer med min son Marcus. Jag insåg att livet är kort.
Vad tycker du om dig själv för tio år sen?
- Han var pinsam. Skulle han ha suttit här hade jag sagt att han inte skulle överdriva så mycket, backa lite.
- Numera sitter jag mycket hemma och tänker. Min bästa vän är präst. Vi snackar om livet. Om bittra människor, om hur folk mår i dag. Hm... Jag är en grubblare.

"Man får en stämpel"

Det känns inte riktigt som bilden folk har av dig. Mer att du är snubben som ligger runt...
- Ja, men så kommer det alltid att vara så länge jag står där i baren. Även om jag är åttio år och mest intresserad av att gräva i mina rabatter. Det kanske inte var så smart av mig att vara med i "Baren" och säga det som jag sa där.
Att du legat med 4 000 tjejer?
- Det sa jag aldrig. Det var annat. Men man får en viss stämpel.
Känns inte det hopplöst?
- Men vad fan ska jag göra? Man ändras. Kan folk inte förstå det? Nu har jag blivit äldre, börjat ta ansvar.
Du låter arg?
- Jo, jag är lite småbesviken.
Men oavsett alla rykten, så verkar tjejbiten vara lite strulig för dig?
- Om jag skulle vara tjej, och se mig själv...

"Vi har svårt att visa känslor"

- Min farfar var på sjön, han var periodare och sockersjuk. Han var alltid ensam, hade inget stabilt förhållande. Min pappa var gift med min mamma och efter det hade han inte något förhållande heller. Jag tror att på pappas sida ligger det i släkten. Vi är osäkra och har svårt att visa känslor, att släppa någon inpå livet, och då är det svårt att få någon annan människa att älska en.
Din pappa dog 2003, sa du.
- Han var 62 år. Ena dagen spelade han golf. Nästa fick han hjärtinfarkt. Vi visste inte att han var sjuk. Sen hittade vi nitroglycerin, tabletter för hjärtat, i hans ficka.
- Men pappa undvek läkare - han åkte bara hem och vilade. Det gör inte jag, jag vill vara frisk. Fast det är klart att man oroar sig när man ligger hemma själv. Jag får svårt att andas, stressar upp mig och kallsvettas. Om jag är ensam - vem hjälper mig då? Jag kände så här senast i går natt, då snackade jag med syrran.

Festade för mycket

Hur ofta känner du så?
- Två, tre gånger i månaden. För tio år sen drack jag fem gånger i veckan. Det var mellan 1987 och 2000. Jag har misshandlat kroppen med festande. Min mamma var orolig för mig. Nu har jag dragit ned på det, man har mer ansvar i dag. Men det där när man var yngre har kanske satt sina spår. Jag kanske är 60 år på insidan.
Vad är det du är rädd för?
- Jag är rädd för att hjärtat ska stanna. Att jag ska få hälsa på pappa. Och att jag ska vara ensam. Ibland har jag vaknat mitt i natten, och gått ut och gått. Jag kan inte ligga på vänster sida och sova, då tror jag att hjärtat trycker mot revbenen och stannar. Jag är nog stressad i själen.
Du och din vän prästen brukar prata om livet fem år framåt i tiden. Hur vill du ha det då?
- Jag vill skratta lite mer. Vara mer harmonisk. Hitta något som får mig i balans. Att vara bartender är ganska krävande.