Det har gått en vecka sedan Carl-Henning Wijkmarks namn lästes upp i Berwaldhallen. Det förvånade suset i publiken, följt av ett välsynkat "poff" från presshörnan där i förväg skrivna Åsa Linderborg-texter gick upp i rök, var Augustgalans definitiva höjdpunkt.
Nu har den oväntade vinnaren till viss del hunnit landa. Men vanlig lär vardagen inte bli på ett tag.

Orkar inte resa

- Man kan ju bli upptagen ett helt år med att åka runt och föreläsa när man vunnit det här priset. Nu tror jag inte riktigt att min bok är av den sorten, men ett visst ökat intresse är väl att räkna med, säger Carl-Henning Wijkmark blygsamt.
- Och jag orkar inte resa runt i landet hela tiden. Det känns viktigare att jag skriver än att jag är ute som estradör.
För en bred publik som vant sig med att köpa bästsäljare travade på pall i mataffären är Carl-Henning Wijkmark knappast ett känt namn. Men någon nykomling är inte 73-åringen - såväl debuten "Jägarna på Karinhall" från 1972 och "Dressinen" ett decennium senare brukar räknas till gräddan av romaner som skrivits i Sverige under de senaste 40 åren.

Har själv varit sjuk

"Stundande natten" är en till omfånget liten bok, knappt 160 sidor, om en man i livets slutskede. Från en sjukhussäng, till en början omgiven av olycksbröder, försöker han summera livet och förlika sig med det som oundvikligen rycker närmare när kroppens organ ett efter ett stänger ner sig.
Identifierar du dig med Hasse?
- Det är klart att jag finns i honom. Men jag har försökt hålla avståndet. För mig är poängen med konstnärlig gestaltning att man inte bara öser ur sig själv utan försöker hitta något en bit bort. Boken ska vara som ett utanför mig själv existerande föremål.
Erfarenheterna är både hans egna och andras.
- Jag har haft en del sjukdomsperioder under senare år, tidvis ganska besvärliga. Jag har också haft nära erfarenheter av vänner som gått in i den sista livsfasen och lämnat tillvaron. Det kändes naturligt att skriva om, nästan nödvändigt.
Ämnet kan tyckas tungt, men Hasse och hans kamrater försöker se ljuspunkter i tillvaron. Stundtals finns en galghumoristisk ton, som när en präst försöker bjuda de sjuka på kristlig tröst. "Tack, men det får vara för min del. Det är för sent att börja med sånt nu. Den här syndaren ska somna och inte vakna", som olycksbrodern och tidigare uteliggaren Harry summerar det.

Större utomlands än hemma

Även om Carl-Henning Wijkmark poängterar att "Stundande natten" främst är en skildring av en individs bearbetning av en svår situation, finns också en viss kritik mot en sjukvård som börjat se obotligt sjuka allt mer som enbart en kostnad.
- Det är inte menat som en rapport från vård-Sverige. Men det är klart att det kommer in. Jag har ju skrivit rent polemiska saker om vårdetik tidigare.
Var det en svår bok att skriva?
- Ja, både känslomässigt och tekniskt. Utgången är ju given och jag fick tänka på att variera tonen och pröva olika grepp så att det inte blev monotont. Det kan nästan vara svårare att skriva en kort berättelse, det är enklare att bara låta det ösa på. Men jag ville undvika pratighet, ämnets allvar krävde en knapphet och varsamhet med medlen.
Trots att Carl-Henning Wijkmarks romaner oftast mötts av strålande recensioner har han aldrig kommit att ingå i en bredare svensk litterär kanon, snarare brukar det sägas att han är större utomlands än hemma. Själv tror han att det beror på att han skriver om "fel" ämnen.
- Det finns nog en uppfattning att det jag gör är lite främmande. I Sverige skriver man gärna om sociala missförhållanden, avfolkning, arbetslöshet och familjetrauman. Det där har jag inte ägnat mig åt så mycket, jag har mest skrivit om utländska miljöer och idéer som är mer gångbara på kontinenten.