JAG FINNS DÄR om du behöver
prata." Så säger vi när det värsta händer - när någon i vår närhet blir svårt
sjuk eller förlorar en anhörig. Vi vill så himla gärna "vara där" men när det
väl kommer till kritan så visar det sig att det här med att "finnas där" är
lättare sagt än gjort.

Det är i själva verket mycket lättare att byta trottoar när man möter en bekant
som just förlorat sin livspartner.
Det vittnar änklingen och före detta ärkebiskopen KG Hammar om i Bob Hanssons
bok "Kärlek hur fan gör man?". En äldre släkting berättar att många vänner som
lovade att höra av sig tvärtom försvann när hans fru gick bort. För hur kul är
det att umgås med den som blev kvar? Han som är ledsen.
"Vi har haft så mycket vet du", låter det då.
Inte ens ett telefonsamtal.

Jag har själv alltid sett mig som en stark människa som tagit det för
självklart att ställa upp för människor i kris, jag har nästan sökt mig till
det.
Under många år agerade jag hobbypsykolog på deltid men till slut blev det för
mycket.
Jag behövde ta hand om mig själv. Jag blev egoistisk. Jag hade inte tid med
andras ältande. Jag orkade inte tyngas ned av negativa energier, vara rädd för
att säga fel.

Kanske var det därför jag drog på det där samtalet i förra veckan. Samtalet som
skulle visa att jag brydde mig och "fanns där".
Vad säger man till nån som fått besked om en knöl till? Jag kände mig maktlös.
Vad jag än skulle säga så skulle det inte hjälpa.

Plötsligt handlade det inte om hennes rädsla utan om min fåfänga rädsla att
inte räcka till. Jag äcklades av mig själv. Till slut (efter fega mejl och sms)
ringde jag så det där samtalet och sa som det var: "Jag har varit rädd för det
här samtalet".
Hon svarade: "Det gör inget, jag vet att du finns där för mig. Det är det
viktigaste".
För mig var det viktigaste att våga ringa det där samtalet.


Läs även Malins blogg. Klicka här!