Jag blir inte klok på Linda Rosing.
Häromveckan gav hon följande tips till Isabella "Blondinbella" Löwengrip: "Prata aldrig om ditt privatliv i tidningen, och vik inte ut dig. Man måste ha integritet för att förhållanden ska fungera".
Hrm.
Nästa dag ska hon vara med i "Sanningens Ögonblick" på tv för att avslöja ännu mer om sig själv.
Vi vet redan att hon har knarkat, gjort abort, blivit misshandlad av en tidig pojkvän, haft sillis-bröst som sprack, gått i terapi, blivit beroende av botox, har en dotter som vägrade träffa henne under flera år.
Vill vi verkligen veta mer?
Ja.
Det vill vi.
Det är bara att sluta hyckla.
Siffrorna från opinionsundersökningen, gjord på uppdrag av Kanal 5, talar sitt tydliga språk: Vi bryr oss mer om Linda Rosing än vi kanske vill erkänna.

En miljon män medger på rak fråga att de vill ligga med henne!
Min spontana reaktion till att 88 procent av svenska folket vet vem fröken Rosing är, var: "Var i herrans namn har de andra 12 procenten hållit hus?!"
Men så började jag fundera på vad en annan offentlig person, som låt säga Tobias Billström, vår migrationsminister, hade fått för tal.
10?
20?
Antingen gillar man, eller så hatar man, men alla har en väldigt stark uppfattning.
När Linda skrev på sin blogg att hon gav sin sin son Coco Pops till frukost renderade det i 1800 inlägg.
Det är lätt att glömma en sak: när Linda Rosing "slog igenom" som "Big-Brother-Linda" hade hon ett val.
Hon kunde ha flyttat hem till Västerås, levt som frånskild tvåbarnsmamma och hankat sig fram på ett kanske inte så jättebra betalt jobb.
Inte en jävel hade reagerat om hon så gav sitt barn en näve grus till frukost.
Men Linda Rosing valde Stureplan, pengarna, rubrikerna.
Rätt eller fel?
Bra eller dåligt?
Det kan vi fortsätta att fundera, förtjusas och förfasas över.
Medan vi sneglar på männen omkring oss: en, två, han, en, två, han, en, två, han...