– Du får åka bak om du inte vill sitta i Nikkis barnstol, säger Gry Forssell, 38, samtidigt som hon öppnar dörren till sin bil.
Klockan är halv elva på morgonen och vi ska ta en kopp kaffe på Lilla Essingen i Stockholm.
– Det finns några fina restauranger här också. Du vet, såna där de har vita handskar på sig och luftar vinet i en halvtimme, berättar hon när vi är på väg in på ett litet fik.
Du firar 20 år som programledare i år, hur känns det?
– Det känns ballt och overkligt. Jag har sagt det förr: Jag hade ingen dröm om att bli programledare. Jag skrev ett sexmånaderskontrakt och tänkte: "Nu gör jag det här ett halvår, sen får jag göra något riktigt". Och så har jag tänkt i tjugo år. Jag har alltid haft dörren öppen, i den här branschen avgör man inte sin karriärs längd själv, man får hela tiden försöka göra sitt bästa. Det är det enda man kan påverka.
Har kvinnliga programledare kortare livslängd i tv än manliga?
– Det tror jag inte. Man får inte bli lat, känna att det är lugnt. När jag jobbat ett halvår på tv i Växjö sa folk "Nu har du fått in en fot, nu är det lugnt". Glöm det. Det är aldrig lugnt.
Hur reagerade dina kompisar på att du var tv-stjärna vid så unga år?
– Medan jag hade jobb pluggade de. Nu jobbar någon på Rosenbad, någon är jurist och en annan är ekonomichef - alla har fått riktiga jobb. Jag står kvar och säger: "Det är lugnt ett år till, sen får vi se".
Känns ditt jobb inte på riktigt?
– Det är absolut ett jobb. Man ska inte behöva skämmas för att man har ett kul jobb.
Men bilden av ditt jobb stämmer väl inte överens med hur man såg på jobb och vuxna människor när man var barn?
– Det man upptäcker när man blir vuxen är att ingen annan heller har koll. Som barn trodde man att vuxna hade koll - det är ingen som har koll. Chefer, de är ju dumma i huvudet. Men inte min chef, så klart.
Har en kille som Fredrik Reinfeldt, som ser så seriös ut, koll på läget?
– Säkert mycket mindre än vi tror. Nej, men han kanske har bra koll, sen har han också en stab som hjälper honom att ha koll.
Du leder alltid underhållnings- och lekprogram. Skulle du inte vilja leda "Babel"?
– Gud nej. Jessica Gedin kommer göra det jättebra.
Du har aldrig strävat mot det "finkulturella"?
– Nej, jag trivs så bra. Jag skulle inte alls passa in i Babel.
Smörar folk för dig för att du är känd?
– Alex, min man, säger att de gör det. Men jag märker det inte. Han säger att jag får bättre service och bemötande än andra, men jag ser det inte i och med att jag varit med ganska länge.
Så du tillhör inte de kändisar som tycker att det är fruktansvärt och hemskt att bli igenkänd?
– Nej, då tycker jag att då får man faktiskt byta jobb. Hela jobbet bygger ju på det. Konsumerar ingen det man gör har man inget jobb kvar. Det är skittöntigt att gnälla, det är inte jobbigt att vara känd i Sverige.
Du började på SVT i Växjö som 19-åring, hur var du?
– Jag var nog ganska präktig, lite naiv. Som nu.
Är du naiv nu?
– Nej, inte lika. Men det var kul, vi jobbade mycket och stojade. Jag tror att det var bra för mig att få äldre kollegor och jobba.
Sen slutade du för att du inte fick lika mycket betalt som din manliga kollega - det var inte särskilt blåögt eller naivt. Det var väl i stort sett standard på den tiden?
– Jag har alltid haft ett ganska högt rättvisepatos. Min kollega, Per, tjänade mer än jag. Jag tyckte att jag drog ett tyngre lass, gjorde fler program än han. Det handlade väl inte om enorma summor, 1 500 kronor, kanske. Men jag kände mig utnyttjad. Det var några dagar före jul, jag var hemma hos pappa när jag förhandlade per telefon med SVT. Och jag sa: "Jag fortsätter gärna, men inte under de här omständigheterna".
- Pappa undrade om jag inte var klok: "Vet du hur många tjejer i din ålder som skulle vilja ha det där jobbet". "Ja, det vet jag, men då får de väl ta någon av dem", svarade jag.
Du sa att du hade starkt rättvisepatos - om du ser någon på stan bli misshandlad, går du emellan då?
– Jag vet inte om jag skulle våga, folk har så mycket knivar och knark nu. Men för ett tag sedan stannade jag och skällde ut en farsa som lappade till sitt barn. Jag tvärstannade, vevade ner rutan och skrek: "Du ger fan i att slå dina barn". Och han skrek: "Sköt dig själv och skit i mig". "Inte en chans, aldrig i livet", skrek jag. Jag var helt skakig i fler minuter efteråt.
Är du lättflörtad?
– Jag är svårövertalad. Om det inte lirar mellan mig och en person direkt så har jag svårt att ångra mig. Första intrycket är väldigt viktigt för mig...
Stelt svar...
– Å andra sidan älskar jag att ändra mig. När man har en förutfattad mening om någon. Det händer rätt ofta när jag läst om eller sett en person på tv och gjort sig en bild, och sen träffas man för första gången och tänker: "Fan han är inte alls sån". Det hände i går senast - Jan Rippe - skitgullig och supertrevlig.
- När man jobbar i mediebranschen gör man sig ofta en bild av människor. Sen när man ses får man ofta den bilden reviderad.
Har du aldrig haft en livskris?
– Nej, faktiskt inte. Jag hade ingen 30-årskris så jag brukar skämta om att jag ska ha en sjuhelvetes 40-årskris. Jag kommer väl börja ligga med 19-åringar och köpa motorcykel.
Är du trött på diskussionerna om dina utmanande klänningar?
– Lite. Jag kan inte förstå alla andras, i det här fallet din, fascination och uthållighet. De sista två åren har jag inte haft en djup urringning.
Kommer du någonsin låta tyckares reaktioner styra vad du har på dig?
– Nej, det är därför jag aldrig är inne på nätet och läser vad folk tycker om mig. Jag har på mig det jag tycker är snyggt.
Din man Alex är fem år yngre än du. Vilka är för- och nackdelarna?
– Jag vet inte. Han är nästan äldre än jag mentalt. Han har alltid varit mogen. Det är inte som att det är 20 år mellan oss. När vi träffades var han 22 och jag hade precis fyllt 28. Och hans kompisar som var 20-21-22 år gamla hade tjejer som tog studenten. Alex frågade om jag ville följa på hans kompis tjejs studentskiva. Eller: "Det är 17-årsfest". Och jag kände bara "måste jag?".
Hade du längtat länge efter att bli mamma när ni fick barn?
– Nej, jag har aldrig gått och längtat efter barn bara så där. Men jag var så säker på att jag ville ha barn med Alex, någon gång, och då tänkte vi att det är lika bra att vi gör det nu i stället för om fem år. Så vi hade bara varit ihop ett år när vi bestämde oss för att prova.
För tio år sedan fick du frågan vad du gör om tio år. Du svarade: "Antingen står jag i tv och snurrar på något trött hjul och ställer kluriga frågor. Eller så jobbar jag på ett center för skadade valar i Florida eller på Saluhallen och kränger tomater". Du får en ny chans, vad gör du om tio år?
– Antingen står jag i tv och snurrar på något trött hjul och ställer kluriga frågor. Eller så jobbar jag på ett center för skadade valar i Florida eller på Saluhallen och kränger tomater. Varför inte? Det lät som rätt bra alternativ.