En aspergare. Det är så hon kallar sig själv numera, Agneta Lindberg. Så mycket konstigt hände i hennes liv, trots fint jobb började hon att knarka och åkte i fängelse, hon försokte ta sitt liv, ja, det mesta var sa oförklarligt ända till hon fick diagnosen, Aspergers syndrom. Det förklarade allting. När Agneta Lindberg var liten drömde hon om att bli bonde. Det var nära  att drömmen slog in förra året. Då var Agneta  en av deltagarna i dokusåpan ”Bonde söker fru”. Och hon var  kvar nästan ända till slutet.
– Det var Camilla och jag som stod där framför Roger i sista programmet, och han valde Camilla.

Älskar att tävla

Agneta var inte sarskilt ledsen för det, även om hon älskar att tävla och alltid vill vinna.
– Hade Roger och jag funnit varandra så hade jag gärna flyttat in hos honom, säger hon. Även om jag egentligen inte letade efter kärlek  så gillade jag Roger. Och att han hade kor var ju ett stort plus.
I tv-serien fick Agneta en möjlighet att berätta för många om vad Aspergers syndrom är. Och det var precis vad hon hoppats på. Hon fick själv diagnosen för sex år sedan. Efter ett brokigt liv med massor av oförklarliga händelser blev allt plötsligt klart.
– Det fanns plötsligt en orsak till allt som hänt och det kändes jätteskönt.
I dag är hon attitydambassadör och på uppdrag av regeringen försoker hon ändra folks inställning till bland annat Aspergers syndrom.
– Jag brinner för det här uppdraget, säger Agneta, 46. Jag är stolt över  att kunna säga att jag har aspergers. Det gör mig stark.
Aspergare går ofta sin egen väg. Det är inga flockdjur utan snarare ensamvargar.
– Vi kan sitta i timmar, i dagar, eller veckor och år och bara hålla på med en enda sak. Forskare, tekniker har ofta drag av aspergers. Folk som flitigt använder den logiskttänkande vänstra hjärnhalvan extra mycket.

"Känslomänniska"

– I Silicon Valley i USA kryllar det av aspergare. Och på KTH, (Kungliga tekniska högskolan) i Stockholm, har man bra stöd för aspergare, säger Agneta.
Så säger hon plötsligt åt oss att knäppa händerna. Så där som man gör när man ber.
– Titta, säger hon till Söndags fotograf, som släppt sin kamera och nu stirrar på sina knäppta händer. Du har din vänstra tumme över din högra. Du är en känslomänniska. Men titta på mina händer, jag har den högra tummen över den vänstra. Jag är mer logisk och konkret tänkande.
Efter snabbtestet säger Agneta:
– Det där stämmer inte alltid. Push-up från Triumph, 399 kronor. Foto: Lina Eidenberg
Men att det ända ger en fingervisning om hur man är. Redan som liten kände Agneta att hon var annorlunda. Men då var det  ingen som förstod vad det var.
– Jag hade inget särskilt behov av att ha vänner, jag klarade mig bra själv och under uppväxten kände jag heller aldrig något behov av att behålla de kontakter jag fått.
Hon var duktig i skolan. Under gymnasietiden ofta bäst. Och lärarna gillade henne trots att hon skolkade ganska mycket.

"Aldrig älskat någon"

Efter KTH fick Agneta jobb som datakonsult och hon trivdes förträffligt. Lagom var inget för henne. Agneta jobbade jämt och hårt och hon tjänade bra med pengar. Hon fortsatte att leva ensam, hon hade det mesta, men man och barn blev det aldrig.
– Jag har nog aldrig älskat någon, säger hon rättframt.
Hon hade ett förhållande på 1980-talet. Var sambo med en kille och han var narkoman.
– Det tog mig några år att förstå att han ljög för mig. Och det där med lögner har jag svårt med. Det finns liksom inte. Inte ens vita lögner.
– Om jag säger att jag kommer om en minut, och så tar det två minuter. Då är det en lögn för mig.
– Det kan ju alltid hända något på vägen. Därför lovar jag aldrig något.
Agneta drogs med av sin sambo och började använda droger. Hon var riktigt illa ute.
– Det var en luddig tid, det var folk hemma hela tiden. Det var inget liv.
Agneta gjorde ett allvarligt självmordsförsök. Och så åkte hon fast för narkotikainnehav. Hon dömdes till tio månaders fängelse.
– Det blev vändpunkten i mitt liv, säger hon. I fängelset försvann min ångest, jag behövde inte tänka så mycket. Jag var där jag var och jag trivdes jättebra. Det var ordning och reda, mat på bestämda tider och hon åt och gick upp från 50 till 75 kilo på ett halvår.
– Jag var knarkare, men det var där som jag började fa ordning på mitt liv.
En dag, ett par år efter att Agneta kommit ut i friheten, läste hon en artikel i en tidning. Den handlade om Aspergers syndrom och Agneta kände igen sig. Hon fick till stånd en utredning och en dag 2004 kom beskedet: Du har aspergers!
– Det var en jätteskön kansla, säger hon till Söndag. Jag visste att det var något.
– Det är inget konstigt att vara aspergare. Det är ett neuropsykiatriskt tillstånd. Och för mig stärktes självkänslan när jag fick diagnosen.

Attitydambassadör

Agneta jobbar med aspergerklasser på Ågesta folkhögskola en dag i veckan, och två dagar är hon på Inuti 2, en kooperativ atelje på söder. Hon föreläser ibland, skriver på en bok och nu har hon också fått uppdraget som attitydambassadör.
– Det handlar inte bara om aspergers utan om att försöka prata öppet om psykisk ohälsa, förklara att det inte är något att smussla med.
Och så var det det där med smileyn på bröstet. Den leende aspergaren.
– Jag är en glad person, säger Agneta. Och visst kan jag le och skratta. Men ofta tar vi aspergare på oss en mask bara för att slippa visa vårt rätta jag. Vi håller oss neutrala, bara för att det är bekvämare så.
Men alltmer ofta för Agneta, så ligger masken kvar där hemma i lägenheten när hon går ut. Hon vågar visa vem hon är. En riktig aspergare.