Ernst Brunner, 58, är författare, poet och litteraturvetare med flera fina priser på meritlistan.
Nu berättar han om det stora traumat som kommit att påverka hans skrivande.
Det var i början av 90-talet som döden slog till mot hans vänkrets fyra gånger om.
- Jag hittade min kompis hängandes i halltaket. Genom brevinkastet såg jag hur kristallkronan var nedplockad och stod på golvet. Men så var det ett par fötter som snuddade kristallerna ovanför.
De visste att kamraten mått dåligt en längre tid. Och plötsligt hörde han inte av sig längre.

Anade vad som hade hänt

- Vi ringde psyket där han suttit i omgångar. När han inte var där heller förstod vi att något hade hänt. Faktiskt misstänkte jag att han hade hängt sig.
Ernst berättar hur de satte sig på krogen Soldaten Svejk på Södermalm i Stockholm och stärkte sig med några öl innan de vågade gå upp till lägenheten som låg bredvid.
- Vi bockade en stålgalge som vi skulle sticka in i brevlådan för att öppna dörren som man kunde göra på den tiden.

Tog en överdos

Kort därefter hängde sig hans andra kamrat också.
- Sedan var det en tredje som stoppade huvudet i gasspisen och en fjärde som tog en överdos.
Allt inom loppet av tre veckor.
Hur överlever man sådant?
- Jag är bra på att bearbeta saker. Utan att verka kallsinnig och distanserad kan jag relatera till sådant. Och skriva är självklart ett sätt att bearbeta sorgen. Ett sätt att komma till rätta.
Ernst Brunner skrev då diktsamlingen "Sorgen per capita".
Själv är han inte alls rädd för döden.
- Det ska bli jävligt skönt att försvinna från jorden. Om 30 år har jag fått nog och då ska det bli jävligt skönt att försvinna... upptäcka extasen i stortån.
- Jag tror det finns de som skulle tycka det vore tråkigt om jag gick bort redan nu.