För 45 år sedan erövrade han världen och han har inte tappat greppet än.
En cool hjälte i drottningens hemliga tjänst, det var ”vad alla kvinnor ville ha och alla killar ville va” för att citera en av Bonds många efterföljare, Austin Powers.
Varför var det så? Varför är det fortfarande så?
Charm och spänning var – och är – en vinnande kombination. Män gillar uppenbarligen att identifiera sig med den modige som varken räds superelaka skurkar eller supersnygga kvinnor. Och kvinnor tilltalas av en elegant manlighet som aldrig reduceras till tafflig grabbighet. 

Kvinnosynen var annars redan från början omdiskuterad. Bond kysste och slog ihjäl med samma svala engagemang. Han var visserligen charmig men älskade vackra kvinnor på samma vis som häftiga prylar. Hans högriskjobb gjorde det rimligare att engagera sig i lyxbilar än i lyxhustrur.
Så redan från början stod det klart att Bond var en mansgris, en dinosauire som rimligen snart borde dö ut.
Att han ändå lever vidare beror på påhittiga producenter som inte bara  beväpnar honom så långt fantasin bär – de ser också till att han anpassar sig och förblir en hjälte i tiden. Numera har han kvinnlig chef och ingen Moneypenny att sextrakassera.
I ”Casino Royale” är han nästan på väg att gifta sig – något som i och för sig hänt förr. I George Lazenbys enda Bond-film, ”I hennes majestäts hemliga tjänst” från 1969 gifte han sig faktiskt.

Bond har i film efter film försvarat de västliga demokratierna. Hans liv har varit en lång nära-döden-upplevelse. Men det värsta hotet kom inte aldrig från Oddjob med hatten eller Jaws med stålkäkarna – utan från verkligheten. Sovjets sammanbrott fick rimligen marken att gunga under hans fötter.
Som romanfigur var Bond helt och hållet det kalla krigets man. Ian Flemings första bok, ”Casino Royale” kom 1953. Skurkarna i hans sammanlagt 14 böcker var som regel kommunister och även om filmerna ganska snart förhöll sig fritt till romanerna så verkade de i samma anda. Blofeld och Scaramanga är inga goda demokrater, bara onda och mäktiga.
Bond bekämpar dem med alla medel och de fantasifulla vapnen har hela tiden varit en del av hans personlighet.
Desmond Llewelyn var ända till ”Världen räcker inte till” 1999 den geniale prylkonstruktören Q. Under tiden skiftade Bond själv stil och utseende flera gånger. Sean Connery var först rätt lik en ”vanlig” actionhjälte. I den tredje filmen mötte han sin första riktigt värdiga motståndare – Goldfinger. Och både rollen och filmerna lyftes upp till en mer fantasifull nivå.

Connery är fortfarande den ”riktige” Bond för många, men när han avlöstes av Roger Moore efter tio år gick det inte att driva den hårdkokta stilen mycket längre, den efterträddes av en humoristisk elegans som strök under vad som redan tidigare var uppbart – att det här inte var riktigt på allvar.
Timothy Dalton och Pierce Brosnan verkade mer i Connerys anda – och nu kommer Daniel Craig som en folkets Bond. En medkännande man i tiden som struntar i om martinin är skakad eller rörd.