Hon sjunger att huvudet sitt är fullt av musik och jösses, vad det märks.
Bara för hon är tjej med stort piano och större röst jämförs Regina Spektor ofta med Tori Amos.
Men ryskamerikanskan är som en lekfull och mindre teatralisk Rufus Wainwright på musikaliskt speed. Supermusikalisk, samma direkta scennärvaro, liknande röstomfång. Redan efter en halvtimme har tjejen i guldkjol spelat på en stolkarm, sjungit som Billie
Holiday, smackat på ord och gett sig på avskalad indiepunk.

Uppenbarligen kan Spektor spela och framför allt sjunga vad som helst, och då menar jag precis vad som helst. Med det inte sagt att hon måste. När kompbandet lommar in tar de ner hennes enorma musikidéer på jorden, något som först verkar bra men som
snart känns lite stelbent. Så, det är allt jag kan komma på som var allt annat än lysande i går kväll. Från första sekund är Spektor en uppenbarelse, en väldigt sällsynt sorts artist som man bör falla handlöst för.

För de redan hängivna, som skriker efter varje intro, är den här kvällen redan en klassiker. Jag nöjer mig med ett leende och huvudet fullt av melodier.