Elisabet Höglund berättar om sin tuffa uppväxt. Hon blev slagen av sin mamma, berättar hon. Foto: Cornelia NordströmElisabet Höglund berättar om sin tuffa uppväxt. Hon blev slagen av sin mamma, berättar hon. Foto: Cornelia Nordström
Elisabet Höglund berättar om sin tuffa uppväxt. Hon blev slagen av sin mamma, berättar hon. Foto: Cornelia Nordström
Elisabet Höglund menar att hon i livet senare har tagit revansch. Här intervjuas hon av Expressens Karin Sörbring. Foto: Cornelia NordströmElisabet Höglund menar att hon i livet senare har tagit revansch. Här intervjuas hon av Expressens Karin Sörbring. Foto: Cornelia Nordström
Elisabet Höglund menar att hon i livet senare har tagit revansch. Här intervjuas hon av Expressens Karin Sörbring. Foto: Cornelia Nordström

Elisabet Höglund, 71, piskades av mamman

Publicerad

Hennes mamma talade ständigt om hur dålig och tjock dottern var, men prestationsångesten och otillräcklighetskänslan gav å andra sidan ett enormt driv.

Nu har Elisabet Höglund för andra året i rad kammat hem segern i SVT:s "På spåret".

– Jag vantrivdes enormt de sista åren på "Rapport" och det har verkligen varit en revansch att få visa vad jag kan och få så mycket kärlek från tittarna, säger den 71-åriga journalisten.

Alla på restaurang Stockholm Fisk intill Centralen i Stockholm hajar till när Elisabet Höglund gör entré i sin hallonröda sammetskappa och tjocka fläta i klass med Julia Tymosjenkos. Flera gör tummen upp och ler brett.

– Tittarreaktionerna är överväldigande. Jag blir nästan generad över hur pålästa, intelligenta och samspelta de tycker att min medtävlande Jesper Rönndahl och jag är. Vi överlappar varandra kunskapsmässigt, Jesper och jag och täcker upp olika tidsepoker och ämnen. Och så är vi båda snabba i tanken, säger Elisabet och beställer in en fisk- och skaldjurssoppa som hon bara förmår att äta upp knappt hälften av.

Vi har skjutit fram intervjun en halvtimma, Elisabets mage var i olag.

– Jag måste anpassa mitt liv efter magstrulet jag fick efter canceroperationen och sedan bukspottkörteln togs bort får jag äta tabletter med matsmältningsenzymer till alla måltider, säger hon och skakar fram två piller ur en rosa dosa.

Du råpluggade även inför årets säsong av "På spåret"?

– Ja, en del påstår att de inte förbereder sig, men jag vet inte om jag tror på det. Jag började redan förra våren med att köpa böcker om historiska fältslag som Poltava, Stalingrad och Waterloo. Det blev mycket läsning om andra världskriget, rymden och Romarriket. Jag lärde mig till exempel turerna under Caesars krig i Gallien och vad alla elva kullar som Rom byggdes på heter. Men med facit i hand var det nog bara i en fråga som jag hade konkret nytta av allt jag pluggat ett halvår före inspelningen och det var den om vad arter som bara finns på en isolerad plats heter. Att det var endemiska arter läste jag i en av alla dessa böcker.

I slutbetyget från den halvklassiska grenen vid Göteborgs högre samskola hade du sju stora A:n i betyget. Hur mycket pluggis var du i småskolan?

– I småskolan var allting så lätt så där behövde jag inte plugga. Det var först när jag läste in gymnasiet på kvällstid och senare fortsatte till universitetet som jag lade mycket tid på skolarbetet. Men i dag har det inte så hög status att som jag ha en fil kand i historia, litteraturvetenskap, kulturgeografi. När jag har fått mina jobb har ingen frågat vad jag har för utbildning. Jag tycker att det är sorgligt att utbildning har devalverats i värde. Numera bedömer man bara hur bra anställda är på att ta folk, inte vad de kan om romersk-grekisk historia. "På spåret" är egentligen den enda resten av det gamla bildningssamhället. Kanske beror det på att man i dag kan googla fram fakta, men att läsa hela böcker och få saker i ett sammanhang är en helt annan sak.

– Det är som att den klassiska bildningen har spelat ut sin roll. Det började med flumskolan på 1970-talet. Den kunskapsskola som jag var uppvuxen med kunde för all del vara segregerande, men de flesta fick trots allt lära sig mycket. Nu fokuserar skolan bara på att eleverna ska kunna söka kunskap, inte att de ska ha kunskap.

– Även om man kanske har glömt bort det mesta från universitetstiden så tycker jag att det är fint att ha en akademisk bakgrund. Man har presterat något. Men i Sverige spelar titlar ingen roll. Kanske kommer den svenska skolan att ändra inriktning ändå när man ser bristerna och jämför med exempelvis Finland, där eleverna har betydligt mer hjärngnuggning och ordning och reda.

Elisabet Höglund parades ihop med Jesper Rönndahl

Hur gick det till när Jesper Rönndahl och du parades ihop?

– Det var varken hans eller min idé. När "På spåret"-redaktionen ringde mig i februari 2014 föreslog de Jesper som partner. Jag hade kanske hört hans namn, men visste egentligen inte vem han var. Som alla andra tävlande fick vi vara med om en provinspelning i april och tycke uppstod omedelbart. Det var ett antal kända människor som testades, men som inte riktigt räckte till. Jag vill minnas att Göran Hägglund var en av dem som fick en ny partner, Anna Ekström, i stället för en annan person som efter provomgången inte kom med.

Vilken revansch var störst, att delta i "Let´s dance" eller att vara med i "På spåret"?

– Det här skedde ju vid två olika tidpunkter i livet. När jag precis slutat vid SVT kände jag mig deprimerad och undrade vad jag skulle göra med resten av mitt liv. Jag hatade att vara på "Rapport" och den sista tiden kändes mycket som mobbning. Jag gjorde inga märkvärdiga prestationer i "Let´s dance" 2009, söta, älskade Tobias Karlsson och jag slutade på en fjärdeplats och jag hade jätteont i mina knän, bröt axeln och gick på halv maskin. Det var speciellt att helt plötsligt komma in i nöjesvärlden, men jag trivdes inte riktigt där i kändissvängen med alla kindpussar. Efteråt kändes det ändå kul att jag varit med i programmet.

– "På spåret" passar mig egentligen mycket bättre. Där får jag kombinera kunskap och humor, men det är så klart jättebra att lära sig att dansa snyggt.

Elisabet Höglund vann På spåret för andra året i rad tillsammans med Jesper Rönndahl.Foto: Bo Håkansson, Bilduppdraget

Utifrån sett verkar det vara läskigare att som journalist vara med i en danstävling och bli bedömd av alla hemma i tv-sofforna än att få kunskaperna testade i kupén?

– Jo, det var förstås en helt annan arena. Min första reaktion när jag fick frågan om "Let´s dance" var "över min döda kropp", men Bosse tyckte att jag skulle vara med och jag är svag i köttet så jag tackade till slut ja. Det var en fantastisk tid som följde därefter och den möjliggjorde en helt ny karriär. Jag fick massa förfrågningar från radio: Ulf Elfving, "Ring P1" och andra redaktioner. Det första halvåret var det hur mycket som helst, men sedan slutade journalisterna att ringa. Och så fick jag ju cancer.

Men du kom igen jobbmässigt ändå?

– Att jag sades upp från TV4:s "Förkväll" kändes som ett stort misslyckande, även om formatet egentligen var för trivialt för mig. Efter det skrev jag min självbiografi ("En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar", Ekerlids förlag, 2010, reds anm), min bok om cancern ("Nattens änglar”, Ekerlids, 2012, reds anm), krönikerade i Expressen och senare Aftonbladet och började blogga. "På spåret" kom ju väldigt lägligt. Men jag saknar att ha ett fast krönikörsuppdrag. Även om såväl journalister som vanliga människor läser min blogg så vill jag göra mer samhällsnytta och man når fler på ett etablerat mediehus plattformar.

 

 

LÄS MER: Efter succén – nu petas de från "På spåret"

 

Det var dina färdigheter som cyklist som 1970 gav dig ditt första journalistjobb på Västgöta-Demokraten i Borås?

– Jag läste litteraturvetenskap på universitetet och hade ingen journalistutbildning. I flera år hade jag drömt om att bli journalist. Sommaren 1969 blev jag i samband med att jag vann en cykeltävling i Jönköping tillfrågad om jag ville komplettera Borås stafettlag i skidor och cykel. Jag funderade över hur jag skulle kunna utnyttja detta på ett smart sätt och sade att jag var beredd att flytta till Borås om klubben ordnade en journalisttjänst åt mig. Lagkaptenen återkom med besked om att jag kunde få bli sportreporter på Borås Tidning eller allmänreporter på Västgöta-Demokraten. Jag valde Västgöta-Demokraten för jag hade ett bredare samhällsintresse än bara sport.

– De första åren var jävliga. Jag kom indansande på redaktionen i cykelbrallor och det var egentligen bara chefredaktören som tyckte att det var en bra idé att anställa en akademiker som inte var journalist. Facket var emot mig och det märktes inte minst när jag 32 år ung blev ombedd att söka chefredaktörstjänsten. Jag hade i praktiken redan gjort chefredaktörens jobb i ett halvår, samtidigt som jag fyllt halva tidningen, och jag jobbade 09.00-22.00 varje dag. Facket kallade mig för "jävla karriärist" och ansåg att jag var för ung, varefter den tre år yngre Ebbe Carlsson fick jobbet. Det handlade med andra ord inte om ålder, utan om kön. Trots att jag visste att jag hade alla emot mig sökte jag ändå tjänsten för att visa att det inte var viljan det var fel på från min sida.

– Den sista vintern jag jobbade i Borås fick jag lite revansch. Jag uppmanades att anmäla mig i Västgöta-Demokratens mästerskaps herrklass och där slog jag Ebbe Carlsson, ha ha. Jag fick en jättestor vandringspokal.

– Under åren då jag upplevde starkt motstånd från kollegerna hade jag flera tuffa kärleksbesvikelser. Bland annat var det en olycklig kärleksrelation med en gift ombudsman som uppvaktade mig, men som när det väl gällde inte ville utsätta sina barn för en skilsmässa. En annan före detta chef som varit min älskare men gjort slut efter tre månader förvisade mig till lokalredaktionen i Ulricehamn, där jag fick vara i ett år. Det var för all del nyttigt att fotografera allt själv och att varje dag få ihop en sida därifrån.

Elisabet Höglund: "Mamma var elak"

Men hur kom det sig att du inte flyttade hemifrån förrän du var 25 år och fick detta jobb på Västgöta-Demokraten?

– Mamma var elak och höll mig kvar hemma, för hon tyckte att det var praktiskt att jag betalade för mig - 900 kronor i månaden till skillnad från alla andra studiekamrater som fick bo gratis hos sina föräldrar - och så var jag den enda som kunde köra mina föräldrar med bil när de skulle på utflykter eller uträtta ärenden. De gånger jag förde en flytt på tal lade sig mamma på golvet och sparkade och skrek. Idrotten var på många sätt min stora lycka, för cyklingen och skidåkningen innebar en chans att kunna lämna hemmet efter skoldagens slut. Det här bidrog säkert till att jag senare i mitt liv var så rädd om min frihet att jag sökte mig till relationer med upptagna män, där det aldrig kunde bli tal om att leva ihop. Det ledde i sin tur till att jag försummade det där med att få hem, man och barn. Å andra sidan försökte jag kanske skaffa någon seriös relation också, men männen lämnade mig alltid.

– Jag hade aldrig någon riktig ungdomstid, jag har bara gnetat och arbetat och dragits med en gigantisk prestationsångest.

Du har sagt att din mamma hade en stor del i att du kände komplex?

– Ja, hon ville aldrig säga att jag var bra. Om jag någon gång sökte hennes bekräftelse då jag lyckats med något sade hon bara att jag ärvt min eventuella intelligens av henne, men det talande med mamma var hennes brist på kärlek i relation till mig och min syster. Mamma kunde ändå vara omhändertagande på sitt sätt. Hon hade en jätteträdgård där hon odlade all vår mat, hon hade höns och lagade goda middagar och hon sydde våra kläder.

När du var 2,5 år vräktes ni från lägenheten i Göteborg?

– Vi bodde i en etta där Scandinavium ligger i dag. Pappa kom ofta hem full och då blev det gräl och slagsmål. Min syster och jag gömde oss under bordet och var livrädda. Jag minns en man i svarta kläder som knackade på dörren vid ett av dessa tillfällen, men mamma förklarade för polisen att det bara var ett misstag och att alla var sams. Hyresvärden vräkte oss ändå kort därpå och det var en förfärlig skam. Då vi flyttade vidare till villan i Sävedalen kunde bråken pågå utan att grannar hörde.

Fick du också stryk?

– Inte av pappa, men av mamma. Hon kunde vänta på trappan med mattpiskaren om min syster och jag var en halvtimma sena hem från skolan eller om hon påstod att vi inte lydde henne. Men vi var väldigt skötsamma, det var nog mer mammas behov av makt som kom till uttryck när hon bestraffade oss. Det hände att hon låste in oss i garderoben.

– Även sedan jag blivit vuxen fortsatte mamma att komma med pikar. Varje gång jag hälsade på sade hon att jag blivit tjock och pappa höll alltid med mamma. Han blev nykter efter en extra stökig fest vid hans 50-årsdag och då blev det lite bättre hemma. Jag var åtta år då. Pappa och jag hade alltid en bra relation, jag kände att han älskade mig.

Var det ingen utomstående som såg hur du hade det?

– Nej, jag klarade mig ju bra i skolan även om pappa söp flera dagar i veckan under mina första år i småskolan. De andra eleverna mobbade mig för att jag var så tjock.

"Hon var oerhört otillfredställd med sitt liv"

Din mamma var sjuklig, skriver du i din självbiografi?

– Jag har tänkt på att min uppväxt påminner mycket om Leif GW:s. Min mamma var aldrig annat än sjuk. Hon hostade blod och jag fick ringa efter doktor Norström som inte kunde göra något. Ibland kändes det som att det var mammas sätt att få uppmärksamhet. Leif hatade ju sin mamma och på sätt och vis gjorde jag också det, men det skulle aldrig falla mig in att liksom Leif tänka ut en plan att mörda mamma. Jag känner ändå något slags ömhet för henne. Hon var oerhört otillfredsställd med sitt liv.

Din syster och du bodde en period på barnhem. Berätta!

– Ja, när mamma var sjuk och skulle tillfriskna på vilohem kunde pappa, som jobbade natt på Posten, inte ta hand om oss. Då fick vi bo på två olika barnhem i Uddevalla och Jönköping. På det ena barnhemmet ville föreståndarinnan tvångsbanta mig. Jag fick stå upp och äta så att alla andra kunde se mig och det var oerhört kränkande. Men med tanke på det jag har varit med om har jag ändå klarat mig bra. Jag tillhör inte precis samhällets olycksbarn. Man behöver inte bli en loser bara för att man haft en svår uppväxt. Jag har hela tiden drivits av att vilja göra revansch, vara duktig på jobbet, skapa konstnärligt...

Vad har du lärt dig av att leva med Bosse i 21 år?

– Jag trodde ju aldrig att jag skulle kunna leva med någon, så i början krävdes det anpassning från bägges sida. Problemet är att Bosse aldrig säger något kritiskt till mig. Jag är allt för honom och jag gör i hans ögon aldrig något dåligt.

Är han allt även för dig, eller hur är det med balansen er emellan?

– Jag söker mig alltid tillbaka till honom, han är min trygghet. Jag har ett mer aktivt liv, även om han också jobbar mycket fortfarande. Bosse är inte avundsjuk, han stöttar mig i allt och försöker aldrig förminska mig. Möter han någon i affären som berömmer min insats i "På spåret" blir han bara stolt. Och så tror jag att han känner sig delaktig i framgångarna i och med att vi är ett team.

– Bosse tar mycket sällan råd av mig. Han är den han är, samme person som han var när vi träffades, och han gör som han vill. Det är nog bra, för jag var inte ute efter att få en kopia av mig själv.

Elisabet Höglund med mannen Bosse.Foto: Olle Sporrong

Ni kommer båda från arbetarklassen men åtminstone du har gjort en klassresa?

– Bosse har formellt sett inte gjort någon klassresa, men han är en skicklig byggare och han hänger verkligen med i nyhetsflödet. Jag har aldrig haft några problem med att stå för vår relation utåt. Att vi möttes tack vare att Bosse skrev till radioprogrammet "Kändislunchen" och bad att få träffa mig eller Herman Lindqvist och att Herman inte kunde är en historia som roade många när vi precis blivit ihop. Jag är stolt över Bosse och över att jag vågar gifta mig med en arbetare. Jag går å andra sidan inte runt och låtsas tillhöra överklassen. Vi tjänar för övrigt ungefär lika mycket pengar.

"Jag kan vara slösaktig"

Du har skrivit "Kvinnans lilla deklarationshandbok" och "Kvinnan, lagen & familjen". Hur har Bosse och du löst familjejuridiken?

– Vi har äktenskapsförord och separata ekonomier. Jag kan vara slösaktig och köpa för mycket skor och kläder, men man vet aldrig hur länge man får leva och jag tycker att man ska njuta medan tid är. Ett tag hade Bosse och jag en pott varifrån vi betalade alla gemensamma utgifter, men det fungerade inte, det kändes som att jag betalade mycket mer. Nu gör vi så att Bosse betalar all mat och annat som behövs till hushållet, medan jag tar räkningarna. Tack vare det bråkar vi inte om pengar på det sätt som vi någon gång gjorde i början. Vi bråkar överhuvudtaget inte. Jag tror inte på uttryck som att det är bra att rensa luften, ju mer du gräver desto mer stinker det är min erfarenhet. Det är så lätt att säga saker som du inte vill kännas vid ett halvår senare. Bosse och jag söker något slags harmoni. Livet är hårt nog ändå utan att man ska förgöra det med gräl.

Hur mår du nu, hälsomässigt?

– Jag är frikänd, höll jag på att säga, men jag menar förstås friskförklarad. Å andra sidan finns det folk som blivit friskförklarade från bröstcancer och som två år senare fått tillbaka sjukdomen. Två gånger det senaste halvåret har min onkolog sagt till mig att jag är frisk, men jag känner mig ändå inte säker efter det att tumören på bukspottskörteln upptäcktes 2011.

– De komplikationer jag fick tre veckor efter operationen gav mig en livshotande bukhinneinflammation och ledde till att jag fick opereras igen, akut. Dessa magbesvär hämmar mig än i dag. Jag kan inte äta ordentligt, har ständiga diarréer och vill sällan boka upp möten om förmiddagarna då magen är mest i olag. Jag har tvingats acceptera att jag inte längre är lika stark i kroppen.

Du är tvåfaldig svensk mästarinna i cykel. Hur går det med träningen nu?

– Hemma har jag ett löpband som jag springer på fem gånger i veckan. Sedan kör jag lite gymnastik och styrketräning. Jag tycker nog att jag håller konditionen på en bra nivå. När Bosse och jag är i Spanien cyklar jag mycket. Jag har beställt flera tävlingsdräkter, man måste få känna sig snygg när man tränar.

Har åkt Vasaloppet

Du har åkt Vasaloppet på 7 timmar och 20 minuter?

– Öppet spår, ja. På den tiden var jag väldigt vältränad. Jag var ju svensk mästarinna på cykel 1971-72 och Götalandsmästarinna på skidor. I sju år var jag med i landslaget i cykel och jag deltog i två VM. Idrotten har gett mig oerhört mycket. Men det räcker inte med att ha talang, man måste träna hårt. I mitt fall skulle jag säga att det var 40 procent talang och 60 procent träning. Jag var en träningsprodukt och hade verkligen ingen medfödd talang utan var tvärtemot sämst i gymnastik i skolan. Utvecklingsmässigt, socialt och självförtroendemässigt har idrotten varit avgörande för att jag är den jag är i dag. Det är en härlig känsla att uppleva att man klarar något, att få en erkänsla, att stå överst på pallen.

Men du har bara hållit på med individuella idrotter, aldrig med lagidrott?

– Nej hu för fotboll och handboll, lagidrott har aldrig varit något för mig! Jag brändes nog i skolan där jag alltid blev sist uttagen till lagen. Jag är en ensamvarg och jag vill fortfarande i hög grad göra saker på egen hand.

På din hemsida elisabethoglund.se kan man se dina alster "Vårbäck i Villingsberg", "Skogsgöl" och "Skogsbrand". Hur mycket målar du just nu?

– Inför mina separatutställningar målar jag hela tiden, men de senaste veckorna har det inte blivit så mycket. Sedan utställningen i Spanien i november, där jag sålde nästan alla mina målningar, har det kanske blivit fyra tavlor. Bloggen tar väldigt mycket tid, inte minst när jag försöker hitta rätt bilder till utrikespolitiska händelser. Men det vore roligt att ställa ut min konst i Stockholm, det har jag aldrig gjort.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag