Speltekniskt fulländat.



Dweezil har noll av pappans personlighet.


För en del är Zappa religion. För alla som var på Olympen i Lund i går, till exempel.
Sånt kan vara lite läskigt.
Jag menar, det kan inte vara helt lätt för Frank Zappas son att turnera runt i farsgubbens kostym. Med trångsynta fans kan sånt sluta i tjära och fjädrar. Men fansen inte dyrkar bara fadern utan även sonen och säkert den helige ande också.
Amen.
Och det funkar. Väldigt bra dessutom. På grund av tre saker:
Zappas musik är större än Zappa själv.
Dweezil är en övergrym gitarrist.
Man skippar tramset som ”Bobby Brown”.
Frank Zappa var ett musikaliskt geni fullt i klass med Neil Young och Bob Dylan. Skillnaden är att han kunde spela och det har av någon outgrundlig anledning betraktas som ett handikapp i vissa rockkretsar. ”Cruising with Ruben & the Jets”, ”You are what you is” och ”Yellow shark” är dock oomkullrunkeliga klassiker. Alla representerade denna kväll.

Under 150 minuter plöjer det åtta man starka bandet (med Ray White som sångare, sonen kliar bara gura) ner sig fullständigt i Frank Zappas musikskatt. Musikerna har gjort sin hemläxa, men det handlar om allt annat än en mekanisk uppspelning. Det lever, grabben. Det är bara att tacka honom för att han håller pappans livsverk vid liv.