"Du var inte bara duktig nog. Du var fantastisk."

Publicerad

När hon stod på höjden av sin sångkarriär så bad jag henne bli min motspelerska i en film som hette "The Bodyguard". Jag tyckte hon var det perfekta valet men de röda flaggorna kom fram på en gång. Kanske jag borde tänka över detta en del. Jag påmindes om att detta skulle vara hennes första filmroll. De kunde tänka sig någon annan sångerska. Kanske någon som var vit. Ingen sa det högt, men det var en rättvis fråga. (...)

 

Det var mycket för filmstudion att acceptera och det får jag säga till deras ära att det gjorde de. Men inte utan en provspelning. Whitney var tvungen att förtjäna detta. Det var första gången jag såg tvekan, tvekan i henne att hon inte skulle få rollen. Hon skulle behöva göra riktigt bra ifrån sig. Jag besökte henne i logen när hon fått sin make-up. Whitney var rädd. Den kanske största popstjärnan av alla var inte säker om hon var duktig nog. Hon tyckte inte hon såg bra ut. Det var tusen saker som verkade fel. Jag höll hennes hand och sa att hon var vacker, att jag skulle vara med henne hela tiden.(...)

 

Hon undrade om hon kunde få några ögonblick för sig själv och möta mig på scenen. Jag var säker på att hon bad. Efter 20 minuter kom hon ut. Vi hade inte kommit fyra rader in på dialogen när vi var tvungna att sluta. Strålkastarna släcktes. Och jag gick med Whitney tillbaka till rummet. Hon ville veta vad som var fel. Och jag behövde veta vad hon gjort under de där 20 minuterna.

Hon sa: Inget. På det sätt som bara hon kunde. Inget. Så jag vände på henne så hon kunde se sig i spegeln och hon drog efter andan. Make-upen rann över hennes ansikte. Hon var tillintetgjord. Hon kände att sminket som vi använt inte räckte. Så hon hade torkat av det och ersatt det med den make-up hon brukade använda när hon spelade in musik-videos. Det var mycket tjockare. Och den varma belysningen hade fått allt att smälta. Hon undrade om någon sett något. Jag sa, jag tror inte det. Det hände så snabbt.

Jag bad henne att lita på mig och hon sa att hon skulle göra det. En halvtimme senare gick hon tillbaka och gjorde sitt test. Och studion blev förälskad. (...)

 

Den Whitney jag kände, undrade - trots all sin framgång och världssuccé - fortfarande om hon var duktig nog. Är jag vacker nog? Kommer de att gilla mig? Det var bördan som gjorde henne stor, och delen som fick henne att snubbla till slut. (...)

Whitney, om du kunde höra mig nu, så skulle jag säga till dig: Du var inte bara duktig nog. Du var fantastisk. Du sjöng hela sången utan ackompanjemang. Du gjorde filmen till vad den var. Många män kunde ha spelat min roll. Men du - och det tror jag verkligen - är den enda som kunde ha spelat Rachel Marron. Du var inte bara vacker! Du var så vacker som en kvinna kan vara. Och folk gillade dig inte bara. De älskade dig. Jag var din låtsaslivvakt en gång för inte så länge sedan. Och nu är du borta. För tidigt. Du lämnar oss med minnen av den lilla flickan som modigt klev fram i den här kyrkan. Framför dem som älskade dig mest. Och bäst. Och längst. Du satte ribban så högt att professionella sångare, dina egna kolleger, inte vill sjunga den där lilla country-sången längre. Vad är poängen? De enda som sjunger den sången nu är unga flickor som du, som drömmer om att bli som du en dag. Och till dig Bobbi Kristina och alla de unga flickor som drömmer drömmen, men fruktar att de kanske inte duger, så tror jag Whitney skulle säga: Vakta era kroppar. Vakta det mirakel som är era liv. Och sjung för allt ni är värda. För det finns en kvinna i himlen som får Gud själv att förundras över hur han kunnat skapa något så perfekt. Så iväg med dig Whitney! Iväg med dig! Eskorterad av en armé av änglar till vår Herre. Och när du sjunger inför honom, oroa dig inte: Du duger!

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


3

Följ Expressen Nöje på Facebook - där kan du kommentera och diskutera våra artiklar.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag