Nej Bond. Gör det nu. Inte i morgon, inte på måndag eller om en
vecka.

Häng in smokingen i garderoben omedelbart, töm martiniglaset med en
gång och lämna i rödaste rappet tillbaka vuxenleksakerna till Q.

Och därefter: dra en suck, din dubbelnolla. Din sista. I dag.

Sedan 1962 och "Agent 007 med rätt att döda" har vi kunnat följa den
brittiske agenten med aptit på livets goda i 21 filmer - 22 om man
räknar med parodin "Casino Royale" - och för varje verk har patinan
från det charmfulla 60-talet sakta förändrats.

Jag har sagt det förr, men det tål min själ att upprepas:
Bond-filmerna är numera ytterst opersonliga och svåra att skilja
från de actionäventyr Hollywood producerar i parti och minut.

"Die another day" bygger på konceptet fullt ös medvetslös. Från
första sekunden (i ett minfält mellan Nord- och Sydkorea) till den
sista (på ett kylslaget Island) smäller det oavbrutet.

En tokig asiatisk militär med alltför många vapen, och en galen
miljardär med diamantfeber drömmer Bond-filmernas eviga skurkdröm:
att bli envåldshärskare på denna vår jord.

Förhandsrapporterna har handlat mycket om Halle Berry och hennes
baddräkt. Hon stiger ur havet som en annan Ursula Andress, och
visar sedan hur mycket sämre skådespelare man är om man varken har
ett uns av ett manus att luta sig emot eller tar sin karaktär på
något som helst allvar.

"Die another day" har av observanta personer med humor redan döpts
om till "Buy another day" på grund av den ogenerade
produktplaceringen, och ett tag får jag för mig att Lee Tamahori
slagit en signal till Castro "Dykaren" Khatib.

Dock ska inte alltför mycket skugga falla över Pierce Brosnan.

Han har en personlig utstrålning och klass som gör att han trots
allt kan lämna "Die another day" med delar av sin värdighet i
behåll.

Och förhoppningsvis sin rollfigur för gott...

Recension från 23 november 2002, filmen hade premiär 2002.