Femårsjubilerande Diggiloo är publikfrieri på gränsen till landsförräderi.
Det är liksom ingen hejd på hur mycket tjock schlagersirap som Holm & kompani häller ut i Ronneby brunn.
Hela härliga schlagerhärligheten - från Abba till Linda Bengtzings "Hur svårt kan det va?" och tillbaka igen.
Holm blev inte satt till världen för att ge oss de där vidunderliga musikupplevelserna som får marken att rämna under en. Musiken kryper aldrig in under huden. Den är tråkig i sängen. Men han rullar ihop mattan i våra vardagsrum, kastar in en slant i stora schlagerjukeboxen och för oss i en trevlig dans.

Det sprutar svensk trivsamhet utspädd med lite importerad dito ur öronen på det här stjärngänget. "Gotländsk sommarnatt", "Min soldat", "Kristina från Duvemåla", "Raj raj", "Pärleporten" och Peterssons bonnahumor som landar långt, långt under bältet (två pruttmonologer är två för mycket). Blågulare än "Hylands hörna".
Och denna Bengtzing. Krutpaketet. Charmtrollet. Snyggingen. Hela publiken vill sluka henne med hull och hår. Hon snudd på stjäl showen med "Jag ljuger så bra". Och man undrar om det är därför Holm snålar med hennes istid.
De får vässa på inledningen. Holms loser-sketch är saggig. Och för Guds skull stryk den ansträngda Al Gore-hyllningen. Och Nanne Grönvalls monolog om hemorrojder.
Däremot kan inte ens Lasse Holm hjälpa att man känner sig som en isglass efter tre och en halv timme i svensk sommarkväll.