När hon kliver av tåget söker hon snabbt av perrongen med blicken. Hon är solbränd och ledigt klädd i linne, träningsoverallsbyxor och flip-flop-tofflor. Både sjalen och solglasögonen hon har på sig är lila.
När hon får syn på oss skiner hon upp och vinkar glatt. Hon hinner knappt fram innan hon börjar berätta om resan och ber om ursäkt över att tåget är försenat.
Och det är just så - skrattande, pratglad och klädd i starka färger - vi är vana att se henne.
Men Sanna Bråding är mer än så. Bakom den uppsluppna och spralliga ytan finns en ung kvinna som sedan barndomen kämpat mot sin ångest och som nu är tacksam för att hon åkt fast.
- Jag behövde den här hårda smällen för att vakna upp. Hade det här inte kommit vet jag inte vad som hade hänt, säger hon.
När vi börjar prata om det hon gått igenom försvinner leendet.
- Det är första gången jag ska prata om det här på det här sättet, säger hon.
- Det känns jättejobbigt, men är samtidigt viktigt och som förebild tycker jag att jag har det här ansvaret, säger hon.
Det var vid niotiden på morgonen måndag 28 april, sin lillebrors födelsedag, som allt rasade samman.
- Det ringde på dörren och plötsligt kände jag i magen att det var polisen. Första känslan var att jag inte ville öppna.
Dagen innan hade hon och pojkvännen varit på grillfest. På festen bjöds Sanna på kokain och amfetamin.
- Det var inte mycket, men jag tog emot det, säger hon.
När hon öppnade klev fem civilklädda poliser in i lägenheten där hon och pojkvännen bodde då.
- De tryckte upp oss mot väggen och gick runt och rev omkring bland alla saker. De frågade om jag hade något vasst på mig och sa att vi inte fick röra något. Sedan fördes vi därifrån i två olika bilar.
Kommande tre dygn tillbringade Sanna Bråding i en cell på Kronobergshäktet i Stockholm.
- Jag förhördes i tre timmar, fick klä av mig naken och visiterades innan jag blev inslängd i arresten där jag fick sova på en liten brits på golvet. Vatten fick jag dricka ur en hållare på väggen. Ville jag gå på toaletten fick jag ringa på vakten, berättar hon.
Var du rädd?
- Just då kände jag faktiskt mest ett lugn. Jag grät inte, fick inte panik. Det var som att jag hamnade i en oas där jag fick tänka efter.
- Jag insåg att det jag nu hade gjort skadade så många andra än mig själv, att nu fick alla ta skit på grund av mig. Så kan det inte fortsätta.
Hur kändes det att komma ut därifrån?
- Då kände jag mig mer rädd. Det var ju då jag var tvungen att ta tag i allt.
Sanna Bråding fick veta att hon fångats på film tillsammans med sin pojkvän och en misstänkt langare när hon gjorde upp en kokainaffär på midsommarafton förra året.
- I efterhand förstår jag inte riktigt varför jag gjorde det, varför jag utsatte mig för det. Jag visste ju vilken risk jag tog. Kanske ville jag att någon skulle se mig.
"MYCKET HAR FÖRÄNDRATS". Sanna Bråding har påbörjat sitt nya liv efter att hon anhölls den 28 april "På sätt och vis är jag glad att jag åkte fast. Efter 15 års helvete har det här ruskat om mig. Det var det här som räddade mig".
Foto: Suvad Mrkonjic När Sanna Bråding var elva år förändrades något i hennes liv.
- Jag minns inte att det var något speciellt som hände, men plötsligt en dag såg jag hur olyckligt livet kunde vara och det fick mig att må dåligt. Jag slutade äta.
I åtta år led hon av anorexi. Under samma tid inleddes skådespelarkarriären med att hon fick rollen som Tanja i tv-serien "Tre kronor".
- Jag fick så mycket uppmärksamhet, men var livrädd för att någon skulle tycka att jag var divig. Jag ville prestera bra i skolan, pluggade mycket och hade MVG i alla ämnen. Jag tränade varje dag, sprang till skolan, tävlade i simning.
Men en dag tog det stopp.
- Kroppen pajade och jag kunde inte träna mer.
Sjukdomen hade blivit för mycket. Inte förrän flera år senare, när hon fyllde 21, kände hon sig helt frisk.
- Då kunde jag äta, jag gick upp i vikt och tyckte att jag mådde bra. Då började jag festa och dricka alkohol i stället. Det hade jag ju inte gjort på grund av kalorierna tidigare.
Festerna avlöste varandra. Sanna Bråding syntes flitigt på premiärvimmel och jobben strömmade in - både som skådespelare och programledare.
- Men jag var aldrig nöjd. Tyckte alltid att jag borde ha presterat bättre. Så tänkte jag varje dag när jag kom hem. Hade alltid en röst i huvudet som sa hur värdelös jag var.
Tankarna blev för mycket för Sanna Bråding.
- Jag fick panik och ville bara krypa ur min egen kropp. Det tryckte över bröstet och jag kunde inte andas. Sedan låg jag och skakade och svimmade av. Efteråt var jag helt slut och grät.
Ångestattackerna kom oftare och oftare, ibland varje dag.
- Jag sov dåligt och när jag gjorde det drömde jag mardrömmar. Jag blev rädd för att vara ensam. Tänk om jag skulle svimma av och ingen skulle hitta mig.
För Sanna blev drogerna ett sätt att dämpa ångesten.
- Första gången blev jag bjuden på en fest, men det dröjde inte länge förrän jag tog när jag var ensam. Jag såg det inte som någon festgrej. Jag tog till det jag behövde. Det var en självhjälp som jag aldrig pratade om. Allt har successivt eskalerat. Jag trodde väl i min dumdristighet att jag skulle bli bättre av mig själv.
Som värst var det förra året. Under våren avslutade Sanna en intensiv jobbperiod med prestigefyllda uppdrag - programledare för bland annat "Sommartoppen", "Idol" och "Grammisgalan".
- Jobbet har alltid varit viktigast för mig. Jag har aldrig missat en dag. Jag älskar att ha många järn i elden.
Men trots framgångarna var hon inte nöjd. I stället blev ångestattackerna fler.
- Det var ett kaosår. När allt var slut blev jag rädd för att det var det sista jag gjort. Att det inte skulle bli något mer. Att jag inte dög. Jag var rädd att avslöjas som en bluff. Jag funderade ofta vad som var fel med mig. Jag var rädd att folk skulle tycka att jag var psykisk störd när jag mådde så. Ibland ville jag bara dö.
Hon sökte själv psykologhjälp och försökte sluta med drogerna.
- Jag blev mer och mer självdestruktiv. Jag kunde hoppa över flera dygn utan sömn. Samtidigt kände jag att det inte var rätt.
BERÄTTAR OM DEN SVÅRA TIDEN. Sanna Bråding träffar Expressens Sofia Johansson på hemlig plats. Tv-stjärnan har lämnat Stockholm. "Det känns bäst så, säger hon. "Nu kommer jag att vara bland vänner".
Foto: Suvad Mrkonjic
Sedan Sanna Bråding anhölls den 28 april har mycket hänt.
- De här nio veckorna har mycket förändrats. jag har redan påbörjat mitt nya liv och är på sätt och vis glad att jag åkte fast. Efter 15 års helvete har det här ruskat om mig. Det var det här som räddade mig,
- Nu har jag sett kändisskapets baksida. Jag skulle inte ha varit där jag är i dag om det här inte hade hänt.
Under tiden för åtalet och rättegången har hon levt nära sin familj. Bara en natt har hon bott i sin egen lägenhet.
- Det är för jobbigt. Större delen av tiden har jag gömt mig i flickrummet hos mamma och pappa. På en natt blev jag av med allt: Min kille, alla mina jobb och alla planer. Jag kunde inte göra något. Det var som att vara i ett fängelse.
Hur ser du på framtiden?
- Det har funnits flera perioder där jag känt att jag vill ge upp, men nu tycker jag är värd att må bra. Jag känner en livsglädje jag inte känt sedan jag var liten.
Kommer du att fortsätta jobba med det du gör?
- Jag vill det. Det är det jag kan och jag hoppas bli förlåten. Men samtidigt är det klart att jag är rädd att folk inte ska acceptera mig.
- Men jag har verkligen gett mig den på att jag ska klara det här.
- Det är klart jag alltid kommer att ha ett sant sug, samtidigt har det här gjort mig starkare.
- Jag har självförtroende men min självkänsla är noll.
Ångestattackerna har inte upphört helt.
- Jag trodde att jag var bättre och trodde att jag skulle klara av att åka till stan och fixa naglarna själv. Jag hade på mig solglasögon och musik i lurarna. Det är som mitt skal, min bubbla. Men plötsligt fick jag bara för mig att alla hatade mig.
- Då sjönk jag bara ihop och skakade innan jag svimmade. Det var så förnedrande.
På rättegångens sista dag yrkade åklagaren på att hon ska dömas till skyddstillsyn med föreskrifter om vård.
- Det känns bra, jag vet ännu inte exakt vad det blir, men jag vet att jag ska ta tag i det.
De senaste veckorna tycker hon att hon lärt sig mycket om sig själv - och sin omgivning.
- Jag har insett vilka som stöttar mig. Vilka vänner jag kan lita på och vilka som bara funnits där när det har gått bra för mig.
Hennes pojkvän, som åtalats för narkotikabrott, får också sin dom i dag.
- Vi har inte pratat sedan polisen kom. Jag såg honom vid rättegången och det kändes skönt.
- Sedan får vi se vad som händer. Jag älskar honom fortfarande, men har inte hunnit fundera så mycket på vad som kommer att hända med oss.
I samband med domen har Sanna Bråding valt att resa bort.
- Jag tycker att det känns bäst så. Nu kommer jag att vara bland vänner och kommer att ha annat att tänka på.
- Hade jag varit kvar i Stockholm hade det nog känts jättejobbigt.
