Vi fick en snabb genomgång av ansvarig för FSP programmet i detta område och redan då förstod vi vad som väntade.
Första familjen som vi besökte bestod av en ensamstående kvinna med 3 barn. Kvinnan var kroniskt sjuk och minsta barnet var bara 2 månader gammal. Huset som inte är hennes eget består av 3 stycken rum. Ett sovrum, kök och ett litet vardagsrum. Vi blir erbjudna att sitta ner i en väldigt sliten soffa och prata med henne. Vi hör direkt att hon har stora problem med sina lungor. Hon hostar djupt och vrider sig i smärta. Hon har en granne inne hos henne som hjälper henne ganska mycket med barnen. Det är nog barnens räddning.

Vi åker vidare till ett slags service-center i området. Det lilla huset var fullt av mammor som genomgår en utbildning om hur man kan försörja sig och skapa bättre förutsättningar för sin familj. Detta är obligatoriskt för alla familjer som ingår i programmet FSP. Kvinnan som berättar detta för oss säger att en mamma har fått ett startkapital till att köpa garn. Hon har sedan blivit lärd att sticka och sälja sina stickade kläder på marknader. Den inkomst hon får sätter hon in på sitt bank konto. Hon ska sedan redovisa nya inköp av garnnystan och på så sätt starta sin egna företagsrörelse. Dom stickar även sina barns skolkläder vilket sparar en hel del pengar.
När vi ska åka därifrån till nästa familj så får vi veta att den familjen består av en kroniskt sjuk ensamstående mamma med 8 barn. Hon bor i ett litet hus som tillhör hennes bror som har gift sig och hans fru vill att dom ska flytta ut. Foto: Privat

Det äldsta barnet är en flicka och är 28 år gammal. Hon har hela sin familj på sina axlar, inklusive sin mamma! SOS förser alla familjer i FSP programmet med basvaror som ska räcka i en månad. För denna familj så räcker denna ranson i en vecka. Annika tar då beslutet att åka via matvaruaffären och införskaffa basvaror som räcker i två månader. Fredrik och Marcus från SOS barnbyar Sverige, The Race Legends och Annika o Jens delade kostnaden på 400 Rand (vilket motsvarar ca 400 kronor).
Väl framme hos familjen så möts vi av den äldsta dottern och det minsta barnet som är en liten pojke. Foto: Privat

Huset är på ca 20 kvm och består av två rum. Ingen elektricitet finns och inte heller något kök. Första rummet består av ett stengolv med lite vattendurkar stående i hörnet, lite järnskrot som bara ligger. Det är stora öppningar längs väggarna mot taket som har flertalet hål i sig. Allt är väldigt smutsigt. Inget lyse, inga ljus... Ingenting! Foto: Privat

I det rummet som dom också kallar för matrum (vi ser dock inget bord) ligger det fyra stycken pojkar och sover om nätterna på golvet. Vi får se vad dom sover på. Det är en sliten madrass som mäter 200x80 cm och är ca två cm tjock (Är osäkra på om man kan kalla det för madrass). Vi kan båda konstatera att den ekvationen inte går ihop. Den äldsta pojken som vi träffar är 14 år och är lite mindre än Jens. Han delar alltså madrassen med tre stycken andra... Ett mycket tufft möte som är svårt att beskriva, men vi hoppas att ni kan försöka att föreställa er denna familjesituation.
Vi lämnade massa leksaker och åkte därifrån med hopp om att även denna familj ska få en ljusare framtid! Foto: Privat

Tillbaka i barnbyn så gjorde vi intervjuer med Dudu och en kvinna som jobbar i regeringen med miljöfrågor. Hon är volontär för SOS barnbyar och hjälper till i många avseenden.
Barnen avslutar med att sjunga och dansa för oss. Vilka talanger! Vilka glädjespridare, VILKA MÄNNISKOR...

Go´natt från Jensa och Annika i Swaziland

Av: Annika Ljungberg och Jens Sylsjö