Det är något speciellt med en turnépremiär. Nerver, nya låtar och den där längtan efter att stå på scenen igen. Det märks att Anna Ternheim har sett fram emot det här.
Först ut är "Solitary Move" från nya albumet "Night Visitor". Enkelt och avskalat. Rösten är säker men kroppen talar ett annat språk. Då och då tar Anna ett steg tillbaka ifrån mikrofonen och låter rösten vara fri. För det är precis vad den blir. Fri, ensam och en smula skör. Det är kanske då hon är som bäst. Ännu bättre blir det i samklang med det där med att sticka till Nashville. För ingen kommer därifrån utan att inspireras av det där countrygnället. Anna Ternheim är inget undantag och det ska hon vara glad för. För de där gnälliga tonerna gör henne gott. Även fast hon påpekar att hon inte alls spelar country utan stelbent pop.
Kvällens poplåt är inte helt oväntat "Shoreline". Publiken hurrar och allt tycks vara i sin ordning fram till dess att pianots tangenter blir för många. Anna slarvar bort sig själv, får ta en paus och berätta varför. Ingen verkar missnöjd. Det är bra.
Scenen har inretts som något slags vardagsrum. Gitarrer står uppradade tillsammans med ett piano, en ståbas, ett par stora skinnfåtöljer i mörkrött läder, kandelabrar och så en flaska vin. Ja just det, där finns också en uppstoppad hund.
"Shoreline" följs av "I'll follow you tonight" och ordningen är återställd. Strax därpå smyger en äldre herre in på scenen. Mannen heter Dave Ferguson är ett fynd från Nashville. Kanske är han något av en legendar, vad vet jag. Han har tydligen jobbat med Johnny Cash och ser ut som en klassisk studiomusiker. Dave är glad över att det finns vin att tillgå och publiken får en inblick i hur han och Anna hade det när de spelade in plattan. Ganska gött.
"The longer the waiting the sweeter the kiss" är deras låt och en av kvällens höjdpunkter. Tillsammans gör sig deras röster extra bra. Ljust och mörkt.
Det skrockas på scenen och Dave skojar om att han helst inte lämnar Tennessee. Speciellt inte för Sverige för här måste man tydligen vara både rik, vacker och smal för att lyckas. Dave är inget av detta påstår han och Anna verkar vara allt.
Publiken ropar in dem en gång till och så en gång till. Kommer tårarna nu? Nästan.
Slutsatsen av turnépremiären - lyckat. Trots några toner som försvann och enligt mig det faktum att den där söta poprösten fortfarande finns där (okej, gubben bakom tangenterna föredrar den nyfrälsta Nashville-besökaren) låter det grymt. Hade mitt sinne varit 20 år yngre hade de fått högsta betyg, men nu är det inte så.
I stället väntar jag spänt på nästa resa till Amerika och en lite gnälligare Anna Ternheim. Vi ses 2014.
