Efter nio år och fem traditionella rallyspel beslöt sig Codemasters för att stuva om sin klassiska Colin McRae-serie. Sportens intåg i den amerikanska extremsportvärlden hade inte undgått någon anhängare, och de kände helt enkelt att det var dags att haka på trenden eftersom den hederliga rallyn, så som vi känner den, tappade popularitet för varje år som gick. Codemasters svar på denna utveckling hette "Dirt" och släpptes 2007 – en lite kaxigare skildring av rally som stod med ena foten i den klassiska rallyskogen och den andra i extremsportsträsket.

Lite mer än två år senare sitter jag här med uppföljaren och kan konstatera att de löpt hela linan ut. Dirt 2 känns lite som att komma in i en helt annan värld. Lite som om man gått vilse och hamnat i en MTV-reklam snarare än i ett rallyspel. Det är festivalstämning, högljudd musik, klottriga menyer och krystat ”wow you were awesome maaan”-snack vart man än vänder blicken. Presentationen är för all del stilsäkert inramad, men den känns bara så malplacerad i ett Colin McRae-spel.
Väl ute på banan regerar dock spelet mer än jag någonsin hade hoppas på. Den nya bilfysiken balanserar perfekt i gränslandet mellan arkad och simulation, karriärlägets upplägg är smått beroendeframkallande och grafiken lämnar konkurrenterna långt bakom sig.

Den påtvingade attityden kommer jag nog aldrig att komma helt överens med, och jag saknar verkligen nordiska snårskogar och vinterbanor på den alltför exotiska menyn, men i övrigt är ändå "Colin McRae: Dirt 2" ett fantastiskt racingspel som kommer att stjäla mycket tid av mig framöver.