Ulf Brunnberg sitter vid sitt vardagsrumsbord och röker cigaretter.

– Rökförbudet är för jävligt, det är därför jag aldrig går ut längre, säger han och gör en svepande gest.

Bakom honom öser regnet våldsamt ner över de rymliga villorna i Elfvik, längst ut på Lidingö. Han bor ensam i det stora huset. Det är så han vill ha det. Det är här han ska tillbringa sommaren, hemma i Sverige.

Många människors största skräck är att vara ensamma. Du har valt att leva ensam?

– Min största skräck är att leva ihop med någon. Jag är en mer harmonisk människa än jag någonsin varit. Jag kunde ha varit omgift, men kravet är då att ha barn. Jag skaffar inga barn när jag är över 50, jag tycker synd om ungen.

Vad gör du om du blir kär?

– Jag blir inte kär.

Det kan man väl inte veta?

– Det blir jag inte. Jag tycker att det är lite fånigt. Kvinnor är jättetrevligt på alla sätt och vis. Men jag är ganska nöjd. Jag har ett bra liv, jag vill inte förstöra det genom att stöka till det.

Hur länge sedan var det du hade en relation?

– 2007.

Du och din mor kom inte riktigt överens, när de skilde sig flyttade du hem till din far. Har du aldrig dragit jämnt med kvinnor?

– Jodå, jag har nästan lättare att vara social med kvinnor. Så det är jävligt motsägelsefullt. Men jag kan inte leva med dem.

Men för en människa måste det vara ett dramatiskt, sorgligt, beslut att bestämma sig för att leva ensam.

– För mig är det tvärtom. Jag har ett umgänge för närvarande som bara består av singlar. Jag umgås mest med män. Vi har det jävligt trevligt ihop, det blir aldrig bråk. Att leva ensam är njutbart.

Förstår du att jag tycker det är lite märkligt?

– Ja, det förstår jag. Du kanske förstår mig när du är äldre.

Läs hela sommarintervjun med Ulf Brunnberg i dagens Expressen!