Han har oss redan på "Jöttebarg".

När Bruce Springsteen och hans E-street band kliver ut på scen och skriker "Tjena Jöttebarg, tjena Jöttebarg, tjena Jöttebarg", exploderar Ullevi och 100 000 händer höjs mot en aprikosfärgad himmel.

Att han startar kvällen med "Promised land" med sina religiösa undertoner, känns på nåt sätt typiskt.

Man brukar prata om folk som lyssnar på Springsteen som "frälsta".

Och fan om det inte kändes så i går.

Hela dagen var som ett galet väckelsemöte.

Göteborg i sin vackraste sommarprakt, varenda butik och restaurang i stan med Springsteen-låtar på repeat.

Och överallt glada, dansande människor med förväntan i ögon och fötter.

Kom att tänka på Kents vita konsert på Stadion 2003, när Eskilstuna finest uppmanade sina fans att komma i vitt.

Hade Springsteen sagt till publiken att klä av sig naken i går, så hade vi gjort det.

Bossen lyfter sitt finger och vi lyssnar.

Han klappar i gång och vi klappar med.

Och aldrig har han känts så andlig.

Kanske har det med förlusten av Big Man att göra, Clarence Clemons får en formidabelt vacker hyllning i finalnumret, vartenda hårstrå på kroppen står rakt ut - kanske beror det på att han inte blir yngre själv.

Som den 62-årige rockgiganten konstaterade: Det är mer goodbyes än hellos nuförtiden.

Bruce Springsteen verkade uppenbart och på riktigt glad över att se så många unga människor på Ullevi.

- I'm your daddy! skrek han.

"My city of ruins" var som en 14 minuter lång seans nästan (fast underbar).

"Are we missing anybody?" undrade Bruce och folk brydde sig inte ens om att försöka dölja sina tårar.

Det är vackert, varmt och värdigt - och nästan lite skönt när Springsteen vrålar att det är dags att testa "this mother fucker" (till arenan, Ullevi) och drar i med "Twist and shout."

Tyvärr fick vi inte höra "Land of hope and dreams" i går, den som är så förbannat bra och som bygger på Curtis Mayfields gospel "People get ready".

Om det där tåget man måste hoppa på, och lämna allt.

Men vaddå, alla var ju med ändå och i kväll är en ny dag.

Kära gode gud eller vem det är som bestämmer, OM nu jorden ska gå under, vilket de där Jehovas-stollarna dillar om på sitt möte borta på Scandinavium.

Låt det bli på söndag.