Under årtionden sågs Sverige framför allt genom hans bilder. De var ofta mörka och allvarsamma i filmer som ”Det sjunde inseglet” och ”Viskningar och rop” – starka känslor under sträng kontroll.
Ibland var de roliga, nästan spexartade.
Men det var svårmodet och svärtan som gick fram. Att Ingmar Bergman var Woody Allens främsta inspirationskälla hade många i Sverige länge svårt att förstå. Då var det lättare att begripa att ryssen Andrej Tarkovskij såg honom som en fadersgestalt.
Förra året var Ang Lee, Hollywoods mest spännande regissör just nu, gäst på Bergman-festivalen på Fårö. Hans förhoppning var att få träffa Ingmar Bergman. Det fick han.

Den svenska publikens odelade kärlek vann Ingmar Bergman först med sin sista biofilm 1982, ”Fanny och Alexander” var en storslagen fest för alla sinnen trots att demonerna härjade.
Internationellt hade festen börjat redan i mitten av 50-talet, lättsamma ”Sommarnattens leende” gjorde succé vid filmfestivalen i Cannes 1956 och året därpå fick ”Det sjunde inseglet” festivalens näst finaste pris. Men redan ”Gycklarnas afton” från 1953 väckte uppmärksamhet utomlands – i Sverige blev det mest skäll, en kritiker meddelade i en beryktad recension att han ”vägrade okulärbesiktiga herr Bergmans senaste spya”.
Mot slutet av 50-talet Oscarnominerades Bergman första gången – för manuset till ”Smultronstället”. Det dröjde ett par år till innan han faktiskt fick en statyett – för ”Jungfrukällan”. Och sedan en till för ”Såsom i en spegel”.

Sedan fortsatte framgångarna. Filmfestivalen i Cannes besökte han sista gången 1973 med ”Viskningar och rop”, jag minns har han blev behandlad som en kunglighet. I Paris fanns vid den tiden en biograf som enbart visade Bergman-filmer.
För svenska filmare, som Vilgot Sjöman, var han en förebild. För andra en auktoritet att revoltera mot. Bo Widerberg talade om honom som ”vår andes dalahäst i världen”.
Vid den här tiden blev Bergman-skådespelare ett begrepp. Bibi Andersson, Harriet Andersson, Ingrid Thulin, Max von Sydow, Eva Dahlbeck, Liv Ullmann, Erland Josephson var Bergman-skådespelare – småningom också Pernilla August, Lena Endre, Jarl Kulle, Börje Ahlstedt, Lena Olin.
Alla blev internationella kändisar. Några gjorde internationell karriär – fotografen Sven Nykvist blev världsstjärna.
”Fanny och Alexander” kom alltså 1982, den blev nominerad till sex Oscar och vann fyra – den blev bästa film på annat språk än engelska, den fick för foto, scenografi och kostymer. Det blev inget för regi och manus men ingen ifrågasatte längre Ingmar Bergmans storhet.
De sista 25 åren gjorde Bergman inga biofilmer. Men han fortsatte att arbeta för tv – utomlands visades resultatet ofta på bio – och han skrev manus som andra regisserade. Snart visste alla allt om stränge pappa och dyrkade mamma och det olyckliga äktenskapet i prästgården.

Även sina egna kärlekar synade han med skoningslös uppriktighet – ”Trolösa” från 2000 med Lena Endre och Krister Henriksson är i hjärtat en Bergmanfilm trots att den regisserats av Liv Ullmann. På samma sätt som ”Hets” från 1944 känns som den första Bergman-filmen, fast den är gjord av Alf Sjöberg.
Nu är Ingmar Bergman borta och ny svensk film syns sällan utanför landets gränser.
Förhoppningsvis kan Lukas Moodysson och andra ändra på det. Dessbättre behöver de inte överträffa ”Viskningar och rop” eller göra någon ny ”Fanny och Alexander”.