Det hörs ju redan på namnet att det är svårt för pojkband att åldras. När jag senast såg boysen var Nick Carter fortfarande tonåring och BSB sålde ut Globen två kvällar i rad. Tio år senare gapar Hovets ståplats halvtom. Backstreet Boys är en medlem fattigare och några trivselkilon rikare, dansen känns stel och senaste plattan kravlade sig knappt in på topplistan.

Nu är det inte så att killarna låtsas som det regnar. Med teknikens hjälp klipps de i varsin pausfilm in i kända storfilmer. Nick dyker (förstås) upp sist som Neo i ÒMatrix", och det blir riktigt kul när Morpheus visar Backstreets verkliga värld; trista tv-shower och en karriär som flytt. Tur då att de har kvar sin publik.
Grupper brukar slentrian-säga att de inte är något utan sina fans, i pojkbandens fall är det sant till ett hundra procent. Inga fans, ingen existens.
Men inte ens de mest hårdföra BSB-diggarna kan älska den här turnén där det mesta andas rea och lågbudget. Inga riktiga musiker betyder tveksamt ljud, killarnas aptrista klädutstyrslar förtjänar inte ens att omnämnas. Det är lite tragiskt, alltihop.
Som om någon släpat in en glittrig men burkig karaokemaskin på scen och tryckt på play.
I en ny intervju säger AJ att de om trettio år kommer stappla in på scen med rollatorer. Vi får väl se.
En del saker förändras i alla fall inte. Nick Carter är fortfarande den enda med egen tröja i merchståndet.