Han har hela tiden sagt att han ska hamna i topp tre. Nu blev han, med sina egna ord, "topp ett".
- Jag fick order hemifrån, 'se till att vinna', sa de. Jag tränar ungdomar och har små barn, då handlar det om stolthet. Pappa kan inte förlora.
Men ett tag var det nära. I grenen "jaktstart" fick Armand tydliga problem med att stapla stenar.
- Hade det rasat sista gången så hade jag gett upp. Jag var nära att kasta stenarna åt höger och vänster. Jag var så frustrerad! Så tänkte jag: en world champion kan inte förlora på detta, säger Armand och avslöjar att stenarna var den största utmaningen.

Koll på andningen

- Allt annat var lätt - jag som tränat mycket karate kan det här med andning så att få ner pulsen var inga problem.
Det var det för Louise Karlsson som tappade sitt stora försprång och slutade på bronsplats.
- Jag tänkte tidigt att jag skulle möta Louise i finalen. Hon hade varit en värdig tvåa, säger Armand som i stället fick möta Tomas Johansson.
- Jag är stark i handlederna och kan hålla länge. Det började kännas som tusen nålar men jag höll vidare i flera minuter efter att Johansson släppt.

Tog det på allvar

Varför blev du mästarnas mästare?
Armand tänker länge. Länge.
- Jag ville vinna, mer än de andra. Eller nej skriv inte så. Jag tog det inte på lek utan på riktigt allvar. Sen tränar jag fortfarande mycket, är i bra form, säger han och fortsätter snabbt:
- Jag är lejonet! Jag är hungrig, ser jag något så måste jag ha det. Jag kunde inte komma hem utan bucklan. Tävlingen var som en fight, det blev sån bekräftelse för mig också. Jag är 36 men still going strong.