Det började med en nyårsrevy. Annika Andersson blev som 16-åring tillfrågad av sin pappa (Tore Wallnedal, reds anm) om hon ville vara med på scen.

– Min pappa hade en nyårsrevy i vår lilla by Mårdaklev som ligger inne i Västergötland. När den lokala idrottsföreningen behövde pengar ordnade pappa en revy som jag var med i. Jag var 16 år då. Jag körde även året efter. Men det fanns inte ens tanke på att man skulle kunde jobba med något sånt. Det kändes bara naturligt att hjälpa till, som att barn på en bondgård hjälper till där, säger hon.

I stället blev det Ullared. Annika jobbade både inne på varuhuset Gekås och på campingen. Åtta år gick. Då kom samtalet.

– Stefan och Krister skulle dra i gång Vallarna. Och Krister hade sett mig på nyårsrevyn och frågade om jag ville vara med. Jag hade flyttat och var gravid med mitt tredje barn, säger Annika, som först var tveksam till erbjudandet.

– Jag sa nej, men pappa tyckte att jag skulle prova. Och då fick jag vara med där och sedan var jag med igen och det ena gav det andra. Från första repdagen kände jag att ”jävlar vad roligt”. Det är kul att som vuxen inse att man längtat efter något som man inte haft en aning om. Det var verkligen jätteroligt.

Sedan dess har Annika setts i många olika sammanhang. Som panelmedlem i "Time out" och "Parlamentet" i TV4. I farser och revyer.

Vad gillar du bäst?

– Det är så svårt. Det är så roligt att göra olika grejer, det är ett tråkigt men sant svar. Men det här med att uppleva saker live och få respons live är bättre än tv. Där är det omtagningar och klippningar och mycket annat.

Annika bor i Falkenberg tillsammans med sin familj ("min man är egenföretagare och gör karosser"). Men mycket av jobben är i Stockholm. 50 mil bort.

– Vi har varit på väg att flytta upp flera gånger och till och med tittat på hus. Men vi trivs väldigt bra i Falkenberg.

Blir pendlandet jobbigt?

– För det mesta fungerar det bra, men ibland skiter det sig totalt. 2006 var jag uppe och jobbade i Stockholm jättemycket under jättelång tid. Då var det jobbigt. Det kändes osunt och kändes inte alls bra med tanke på att familjen var så långt bort. Men nu har jag lärt mig det.

Din kollega Per Andersson beskriver dig som jordnära.

– Jag kan väl också fladdra ut och bli nervös, men jag tycker på något vis att jag har min bas. Jag har min familj, jag har mitt hem. Jag tror inte att det är lätt för ungdomar att drömma om den här branschen från det när de är väldigt unga. Då har man inte byggt sin egen grund. Jag kom in när jag var 28 år. Då hade jag min grund redan.

Annika beskriver sig som en "tämligen ofarlig" komiker som befinner sig i gråzonen.

– Jag är inte provokativ. Jag är ingen sådan person som någon antingen älskar eller hatar. Jag längtar inte efter att provocera. Jag har inte den ådran i mig.

Läser du om dig själv på nätet?

– Jag har aldrig googlat mig själv. Jag måste säga att jag inte läser det och jag bryr mig inte. Skvaller och rykten, vad ska man göra åt dem? Det kvittar vad man gör så är det alltid någon som tycker något eller skriver något. Rykten är farliga och kan leda till komplikationer.

Är ni komiker särskilt utsatta för att ni bjuder på er själva?

– Nej, jag tror inte att vi är en särskilt utsatt grupp. Vissa komiker, som Magnus Betner, söker ju diskussion genom att våga och sticka ut. Han är fantastisk på det, men jag har aldrig sökt det.

Beskriv komikens upp- och nersidor!

– Det bästa med att vara komiker är att man väldigt ofta jobbar med väldigt roliga människor. Men det sämsta är att när det inte fungerar är man den mest utsatta personen i världen. När man går ut och säger att något ska vara roligt men inte är det. Jag var med i tv-serien ”Hon & Hannes”. Vi sa att det skulle vara roligt men det blev inte alls så roligt som vi tänkte oss.

Hur ser du på att det kommer nya, yngre komiker?

– Att de flåsar mig i nacken? Nej, det kan jag inte säga att jag över huvud taget reflekterat över. Och om man lever mycket på sitt utseende är det mycket värre. I vår bransch är det snarare så att det kanske är till en nackdel om man är för snygg. Den dagen jag inte får några jobb, herregud, då får jag väl göra någonting annat. Ullared står kvar och väntar på mig.