I dag är det den åttonde juli 2009. I kväll, klockan 21.00, skulle Michael Jackson gjort comeback i 02 Arena i London enligt ursprungsplanen. Ytterligare 49 konserter i Storbritanniens huvudstad var planerade.
Det blev ju inte en enda. I skrivande stund sitter jag i London med sex brittiska minnesskrifter framför mig. Tidningshyllorna svämmar över av dem. Ett magasin har Michael, 8, på omslaget. En annan har ett porträtt på Michael i 20-årsåldern på förstasidan.
Resten har valt bilder på Jacksons 90-tal till sina omslag.

Kanske säger det en del om vilken bild av Michael Jackson vi vill minnas. Den av Jackson som sällan skådad superstjärna. En androgyn popkung med svårtolkad blick. En skör pojke och en kraftfull entertainer i en och samma person.
Eller så kan det faktiskt bara bero på att de bästa bilderna på Michael Jackson togs mellan 1987 och 1995.
Om man beger sig till Picadilly Circus i centrala London så hittar man där en minnesplats, utanför skivkedjan HMV, där nyfikna trängs med fans som lägger ner blommor, lämnar porträtt med hälsningar och tänder ljus för idolen.
De som samlas vid minnesplatsen är av olika nationaliteter, men det är ingen tvekan om att engelsmännen sörjer Jacksons död hårt.
De var väldigt stolta över att det var här och ingen annanstans Jackson skulle göra sina sista 50 spelningar i karriären.

Det var till och med tal om att han skulle köpa hus i London. Brorsan Jermaine var här och kollade fastigheter.
Jag kom till London för att bevaka Madonnas världspremiär i lördags. Det har blivit mycket Jackson sedan dess. Hon tog chansen att hylla honom i sin show, i samma arena där Michael Jackson skulle uppträtt i kväll.
Underligt nog är dagarna efter hans död en slags comeback.
Hans musik har fått upprättelse, hans karriär har fått den respekt den förtjänar. Människor världen över har valt att minnas artisten Michael Jackson. Ingen självklarhet med tanke på alla frågetecken och skandaler som kantat hans liv.
Döden var ett högt pris att betala, men i dag tror jag att han ler i sin himmel.