Konserten börjar aningen trevande. Inte lika eländigt som när "Sticky & sweet" hade sin urpremiär i Cardiff förra hösten, men utan annan udd än de påkostade videoskärmarna och energiska dansarna.
Dessutom är låtvalen exakt de samma.
Men efter en kvart börjar det peka uppåt. "Vogue" är en utmanande disco och "Get into the groove" oväntad gladhouse.
Och apropå oväntat - sen exploderar det:

Madonna kastar sig in i en gymnastisk "Holiday" i en uppdaterad dansversion som studsar fram på scenen. Det finns inte ett lurvigt som klarar av att stå stilla till de glada beatsen.
Däremot är det som om tiden står still under några bisarra hundradelar när "Billie Jean" börjar dunka ur högtalarna och Michael Jackson uppenbarar sig på scenen.
Det är wacko. Men det är förstås inte Jacko.

Det är en imitatör som dansar framför Madonna på scenen - och ett medley som lyfter taket ytterligare några kilometer upp i luften. Madonna håller ett kort tal till "tidernas popartist" men blir inte patetisk. Det har hon inte tid med. Istället drar hon igång "Holiday" igen och man känner att hoppsan, det är visst en så kväll.
Stjärnan har kastat ut den motbjudande fula grungeversionen av "Hung up" och låter bli att "Guitar hero"-riffa under kvällen. Det är den främsta skillnaden mot den premiär som kraschlandade ifjol.
Hon presenterar över huvud taget en mer balanserad show. Med små ändringar får hon stora resultat.
Det är väldigt ambitiöst, det är synerligen finslipat, det är härligt dansant och det rymmer ett helt annat hjärta.

Det finns ett par tre nummer som borde strukits redan i går, men hur ointressanta/dåliga de punkterna än är (se låtlistan här intill) sänker de inte helhetsintrycket:
Madonna är tillbaka.
Ibland låter hon till och med som om hon är i sitt livs form.