Leonard Cohen har blivit 74. I närbild är han bara skinn och ben, med en åldrings simmiga ögon. Men han äger en charm som vägrar lägga sig ner och dö.
Och rösten har ett rätt fenomenalt basregister.
Att höra "Hallelujah" från hans stämband är, åtminstone ur pophistorisk synvinkel, ensamt värt entrépengen.
Men hur häftigt det än är att den poetiske kanadicken börjat turnera på äldre dar (orsaken sägs vara att hans manager blåst ex-munken på hans tillgångar) så dämpar Cohen efterhand den entusiasmen genom att dra ner på tempot tills allt går i ultrarapid. Hans klassiska singlar låter som om de spelas på 33 varv. Och, som för att poängtera att det står en golden oldie på scenen, slänger legendaren in en skrynklig teaterpaus mitt i showen.

Men det låter bra, det gör det. Och trots att låtlistan i princip är samlingen "The Essential" rakt av är det befriande att se att gubben fortfarande ger allt för att förföra sina kvinnliga fans. Jag tror inte ens han är gubbsjuk, han är bara kåt och upprymd. En stolt och melodiös casanova, på knä för att tillfredsställa alla önskningar.

Fotnot: Leonard Cohen spelar i Globen på onsdag.