Scenen är en annan, men mycket är sig likt.
"Hero" är fortfarande en vansinnigt elegant discodänga. Perrellis scenshow andas fortfarande klass.
Det vore bara önskvärt om det framgick lite tydligare.
När Team Sweden en kvart försenade klev upp på scenen i Belgrad arena var nämligen självsäkerheten från Melodifestivalen som bortblåst.
Det var inte katastrofalt, men någon kan knappast kalla det imponerade.
Perrelli hade problem med ljudet, letade febrilt efter kameravinklar och surade över att ljuset inte var som det skulle.
Dessutom verkade hon aningen... loj? Det är i såna fall en känsla jag kan identifiera mig med. Det är fortfarande över en vecka kvar till semifinalen. Nio dagar. Det känns lika långt bort som Albanien.

Det återstår en massa tid till att rätta till småmissarna, och jag skulle tro att Perrelli och hennes enorma stab fixar biffen innan chansen är stekt.
Då kan semin bli en fröjd.
Scenen är inte den mest dynamiska man skådat, men till Perrellis "Hero" känns den rätt perfekt. Bättre än den svenska varianten.
Under låten projiceras ett vattenfall på en enorm display så mega att Bono skulle nickat gillande bakom sina solglasögon. Och när scenen tänds upp i låtens final påminner det om en bortklippt scen ur "Närkontakt av tredje graden".
Allt annat än mediokert faktiskt.
Dea Norberg har tagit plats i Perrellis kör. Därmed gör super-Dea sin sjunde eurovisionfinal.
Doa doa-rekord förstås.
San Marino? Noll poäng.
I går kväll tog Perrelli på pr-planet till Tirana.
Just nu känns det som att hennes målmedvetna röstfiske är viktigare än att hitta samtliga tv-kameror på ett schlagerrep.