Han har en fascinerande bakgrund, den hög­borgerliga diplomat­familjens äldste son, som smet från Handelshögskolan till teatern. Dessutom till vänster­radikala fria grupper som Pistolteatern och Teater utan reaktionärer, förkortat TUR-­teatern.
Familjen sa upp bekantskapen och hans bröder hälsar fort­farande inte om de råkar ses på stan - trots att Rabaeus numera är en av de stora aktörerna på nationalscenen.
Rabaeus dag var full av aktiviteter: sjöflygplan, 70-talslook och en underhållande ledtrådsjakt runt Stockholm mot målet: lunch på Dramatens tak.

Men Rabaeus ­historier var svagt berättade, ihopklippta från olika tillfällen och det gav en ryckighet som förtog känslan. Rabaeus minnesvärda "Sommar" häromåret innehöll suveräna historier och jag hade hoppats på mer.

Detta var inte ­ starkaste årgången av " ­ Stjärnorna på ­ slottet". Mycket ­ tårar, men ändå inte ­ riktigt engagerande. Inga upp ­ friskande gräl som går till tv-historien. Underhållande samtal, visst, men inte skrattade man ihjäl sig.

Jag tycker Christer Lindarw komponerade sin dag bäst, mer småkakor än äventyr, gripande minnen från uppväxten och fräck final i fontänen.
Vad minns tv-tittarna i framtiden av denna årgång?
Johan Rabaeus - en av de stora elefanterna på Dramatens tak.
Percy tårar - Johan Rheborgs sorg över föräldrarna.
Utbytt - Louise Hoffstens bittra uttryck för sin skilsmässa.
La dolce vita - Christer ­Lindarws väl genomförda show. Och så Kim Anderzons gruppfemma.