Låtarna i Melodifestivalen finns det alltid tusen åsikter om. Personligen bryr jag mig bara om vad som händer i tv-rutan och där var Anna Bergendahl en klar vinnare. Utstrålning och känslomässigt sug.
Salem Al Fakir har nog musikalisk kvalité men var blek som artist. Det känns svårt att gilla honom.
Och hans billiga kupp fungerade inte alls i tv. De flesta tittare såg inte ens att skämtpianisten var babykomikern Björn Gustafsson.
I Sandviken blev Dolph Lundgren hjälten som räddade showen. Sedan har jag lätt road följt hans uppdrag varje vecka. Men i går, då var han inte längre överraskningen, då hade han förväntningar på sig, och dessa uppfyllde han inte.

Petra Mede, programledare förra året, var uppvärmd när det var dags för final. Årets programledare har inte varit lyckade och haft svagt stöd. I går visade i alla fall Måns Zelmerlöw klass, när han tog emot rapporter från olika jurygrupper. Han småpratade ledigt, både på franska och skånska, utan att tappa bort fakta.
Mellanakten var en kul idé med norsk-svensk schlagerlandskamp, där Elisabeth Andreassen sprang mellan länderna. Men inte var det någon "Tingeling", förra årets stora succé, och inte lär Norges pressattaché protestera heller.

Mest komisk var Sylvester Stallone, det buckliga Hollywoodfejset, som introducerade hela spektaklet.
Snabbt av Lotta Bromé, som levererade Stockholmsjuryns röster, att få med ett parodiskt citat på Sylvester Stallones hälsning.