I den andra filmen efter Ian Flemings böcker söker Bond sin stil, den som sedan finslipats och periodvis – framför allt under Moore-epoken – varit mest på skoj. Här är det mer sex och våld – rappa repliker, visst, men mest rejäla snytingar. Filmen fick kritik för några utstuderat grymma scener.
Bond är utskickad för att lägga beslag på den sovjetiska kodmaskinen Lektor. Tipset om var den finns att få är en fälla lagd av det ondskefulla brottssyndikatet Spectre. Chefen Blofeld försöker som alltid spela ut stormakterna mot varandra för att själva kunna stå som vinnare i slutscenen.

Det går som det kan – en blonderad Robert Shaw är visserligen ett ruggigt otrevligt mördarproffs. Och gamla Brecht-aktrisen Lotte Lenya gör sitt bästa som bistert före detta KGB-befäl.
Men Bond är Bond och den ryska agenten Tatiana vet vem hon ska hjälpa när det gäller.
En stor del av filmen utspelas i färgstarka Istanbul – det är där Lektor ska byta ägare – och fortsätter sedan med tåg genom gamla Jugoslavien innan det blir båt den sista sträckan fram till finalen i Venedig.

Blofeld får vi aldrig se. Men vi hör honom muttra när en misshaglig medhjälpare mördas med hjälp av en förgiftad skospets – det är skräp till gift som inte dödar förrän efter tolv sekunder.
Bond gör också sina missar – att en person som beställer rött vin till fisk inte är att lita på borde han ha begripit.