Briljant, Bob Dylan
Debaser, Stockholm
Och så står han plötsligt där. I vit rund hatt och stilig svart gåbort-kavaj stirrar Bob Dylan småsurt på gitarrsträngarna. Visst känns det overkligt när en av rockhistoriens största står några meter bort på en klubbscen. Konnässörerna i lokalen tycker det är nästan lika anmärkningsvärt att Dylan spelar elgitarr, det har han tydligen inte gjort på några år.
KONSERT:
BOB DYLAN
Debaser, Stockholm
Det är ju så – allt i livet är relativt, alldeles särskilt Bob Dylan. För mannen på gatan kan Dylan live vara ett mysterium av förvrängda klassiker från förr, dåligt ljud och kasst spelande. På den tokslutsålda Europapremiären finns inga noviser och ganska snabbt går det att inse tre saker:
1) Dylan och bandet (fem män varav fyra i huvudbonad och grå kavaj) har repat.
2) Dylan sjunger väldigt bra.
3) Dylan verkar ha kul. Han spelar gitarr hellre än okej, men ger inte upp förrän halvvägs in. Han smågungar över pianotangenter och kväver flera gånger ett leende. Och så sjunger han alltså smått fantastiskt kvällen igenom.
Blir det då en riktig klassiker?
Nja. Jag hade gärna hört fler nya låtar och färre elpianoattacker. Några gånger sackar farten och stämningen likaså. Men ändå. ”Tangled up in blue” låter som en explosion, ”Thunder on the mountain” svänger av sig själv.
När allt är klart lyfter Dylan på hatten.
Han ställer sig framför sin bandstyrka och ser ut som en mafiosoboss. Hård, nöjd, respektingivande. Det har han all anledning till.
Av Anders Dahlbom
kulturen@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan
