Var är humorn?

James Bond var sagans hjälte, så länge det kalla kriget var hett. Djärv och oövervinnelig bekämpade han västvärldens dumma fiender.
Sedan föll östblocket och Bond stod vilsen i världen.
Han fann visserligen nya skurkar att slåss mot men han har aldrig kommit över traumat.
Det står plågsamt klart i ”Quantum of solace”.
Överlägsenheten och cynismen hos den som vet att han spelar i de godas team har ersatts av den grymma insikten att skurkar finns överallt, även i det egna laget. Efter ”Casino Royale”, som slutade i personlig katastrof för Bond, går han nu fram som en skoningslös hämnare. Han gör sitt jobb men drivs framför allt av privata motiv. Till och med M tvivlar på honom.

Inte sedan ”Tid för hämnd” med Timothy Dalton i slutet av 80-talet har agentens raseri spelat en så avgörande roll som i    ”Quantum of solace”.
Och det går inte riktigt bra den här gången heller.
För även om ”Casino Royale” förnyade Bond – och fick mycket beröm för det – så måste agenten, trots att han numera har högst mänskliga svagheter, fortfarande fungera i en garanterat orealistisk actionsaga.
Och då blir den nya stilen en återvändsgränd.
I ”Quantum of solace” försöker regissören Marc Forster att spränga sig ut med hjälp av våldsam action skapad kring en gravallvarlig och i själen sårad Daniel Craig. Spännande, visst – men den eleganta lättheten är borta, humorn likaså.
I stället blir mycket besvärande likt annat – bara mer påkostat och välgjort.
Så vi har anledning att bekymra oss för Bond.
För ingen vill väl att han ska reduceras till en lyxversion av Dolph Lundgren.

Av Bernt Eklund
bernt.eklund@expressen.se