Arn - Riket vid vägens slut

Arn rider igen. Och han har vässat svärdet sen sist.
Den andra halvan av historien om korsfararen från västra Götaland - och hans troget väntande kärlek - känns mer fullbordad än den första. Den nya filmen är vidareutveckling lika mycket som fortsättning.
Här börjar allt i det heliga landet, Arn är respekterad krigare men alltmer en fredens man. Striderna har tyngd, mörkret finns inte bara i den trötte riddarens sinne.
Sedan blir det i hemkomst och återförening - ljus, glädje och folkviseton. Inte nödvändigtvis filmens svagaste parti men nog det som vållat störst problem, färgskalan är ljus och varm som i schamporeklam - och behöver så vara för allt bilden sedan ska kunna mörkna igen.

Det gör den. Kriget mellan religioner i Mellanöstern ersätts av strider mellan nordiska kungaätter. Is och snö i stället för sol och sand - äventyret har blivit ödesdrama.
Den som inte gillade den första filmen får möjligen problem med den här också, stilen är förvisso densamma. Men den som var positiv kommer att tycka än bättre om den här. Den är stabilare, mer välavvägd - genomarbetad. Dessutom är Joakim Nätterqvist och Sofia Helin mer jämbördiga och Anders Baasmo Christiansen, som Arns norska vapendragare, ger gravallvaret en välbehövlig knuff.

Jan Guillous gamla riddare har blivit en vinnare än en gång.
"Arn: Riket vid vägens slut" får biopremiär 22 augusti

Av Bernt Eklund
bernt.eklund@expressen.se