Circuit de Spa-Franchorchamps osar av racinghistoria och jag fylls med ännu mer respekt inför uppgiften. Det är få förunnat att köra tävlingsbil här, och vi har som enda tidning fått förtroende att köra Volvo S60 i belgisk racingversion.
Föraren Vincent Rademecker har dock före vår ankomst kört några varv med bilen och
David Lilja full av glädje och nervositet. upptäckt något mindre bra.
– Vi har ett litet problem… vi måste byta motor, säger teamchefen Tomas Neri.
Under tiden som en svärm av mekaniker febrilt jobbar med bilen pratar vi med Vincent Rademecker om bilen.
– Med tanke på att vi bara hade tre månaders utvecklingstid och bara ett test inför det första racet så har vi lyckats över förväntan, berättar han och syftar på en andra- och en tredjeplacering på tre körda tävlingar.
Fjärilar gör sig påminda
Ytterligare ett par timmar av nervositet väntar innan det börjar bli dags att kränga på sig overallen. Återstår att ta sig in i bilen, vilket inte är det lättaste.
Störtbågen löper som en fågelbur inne i kupén. Precis vid dörren går rören ihop i ett V. In med högerbenet, knäböjer och i en samordnad ålning vrider jag in kroppen med bakdelen före ner i stolen. Avslutningsvis drar jag in vänsterbenet.
De pneumatiska lyftarna säger pys och plötsligt står jag på backen redo att fyra av. Petar till två vippkontakter, ström till elsystemet och bränslepumpen och så ett tryck på startknappen.
Efter några sekunders tveksamhet vaknar maskinen till liv bakom ryggen på mig. Ett par rappa gaspådrag och jag anar dess smattrande potential. Lämnar depån studsande, jämn fart på låga varvtal är bara att glömma. Tar det lagom lugnt på första varvet. Banan är en helt ny bekantskap, liksom bilen som dessutom har kalla däck. Ändå fascineras jag av det enorma greppet. Det slår mig direkt hur oerhört snabb styrningen är. Bilen följer minsta lilla rattvridning ögonblickligen.
Trafiken är tät på banan och redan på första varvet bränner jag förbi ett par långsammare bilar. Snabbare bilar är stört omöjliga att ha koll på eftersom jag inte ser ett dugg i sidospeglarna. Håller därför mitt spår.
Den andra grejen att hålla koll på är displayen framför mig.
Lamporna som indikerar inför maxvarv får bli mina ledsagare
vad gäller växlingspunkter. Vid 8 250 r/min lyser alla fem lamporna och då ska man helst ha paddlat i nästa kugge.
Normalt sett används inte kopplingen mer än vid start, men då jag knappast håller racetempo har jag blivit ombedd att koppla vid nerväxling för att spara på materialet.
Dånar ned för Eau Rouge
Tar fart på start- och målrakan och trycker hårt på bromsen (ingen bromsservo förstås) inför hårnålen La Source. Självklart upptäcker jag att bromspunkten kunde flyttas fram betänkligt.
De hög effektiva bromsarna, det sitter skivor med diameter 380 mm fram och sexkolvsok och 355 mm bak, suger ner ekipaget oförtröttligt i böj efter böj.
Dånar ner mot Eau Rouge där banan gör en liten vridning. Det är mycket brantare än någon tv-bild kan förmedla. I botten pressas fjädringen och rygg kotorna ihop innan man slungas uppåt igen. Uppför backen klipper jag in femman.
Avsnittet är häftigare än vilken berg- och dalbana som helst – och resten är inte sämre.
Galen Ferrari
Åker på sexans växel en lång stund och toppar 250 km/tim på Kemmelrakan. Ner till trean genom Les Combes, struntar i att koppla den här gången, pang, pang, pang med vänsterpaddeln. Underbart!
Nu bär det av neråt igen genom minst lika utmanande kurvor. Plötsligt kommer en Ferrari 360 GT upp jämsides på innern. Som jag fått lära mig stannar jag kvar i mitt ytterspår, dessvärre verkar Ferrari-föraren helt galen och sneddar in tvärt framför mig. Hinner inte ens reagera, hans bakhjul snuddar min sida. En massa fula ord kommer ur min mun, samtidigt som jag känner efter om bilen verkar okej. Det verkar så. Även om det inte var mitt fel är mitt självförtroende naggat i kanten. Därför lättar jag lite i den berömda Blanchimont och använder inte mycket av kurvstenarna.
Bakvingen och övrig aerodynamik ger en enorm downforce. Bakfjädringen kan ställas i tre hårdhetsgrader. Sedan ner till tvåan genom chikanen (Bus stop) och så stumt igen – ett nytt himmelskt varv kan ta sin början.
Jag kan inte låta bli att leka med tanken på att lite av den här gnistan byggs in i en riktigt rå gatversion av nya S60.
Några veckor efter besöket på Spa så visade det sig att S60 BTCS redan är en vinnarvagn. Då vann de nämligen två race och teamet ligger nu tvåa i mästerskapet.
Förhoppningsvis spiller framgången över på en bredare internationell racingsatsning av Volvo. För där hör Volvo hemma.
