Stjärnan visar vägen. Få tillverkare har så konsekvent och vackert behandlat sin symbol som Mercedes.
På de äldre bilarna sprider sig stjärnglansen till motorrum, inredning och över de fina taklinjerna och utmed sidorna.
En gammal Mercedes blir bara finare med åren.
Man skulle faktiskt kunna säga att alla äldre Mercedes Benz-bilar är klassiker, tack vare såväl genomtänkt teknik som enastående kvalitet. Visserligen kan den här modellen upplevas som lite tungsint, och inte har den de spänstigaste köregenskaperna heller, men det tar inte bort alla andra fördelar.
Formgivningen ger ett väldigt stillsamt intryck jämfört med föregångaren, den så kallade "fen-Mercedesen". Dess fenor var minst sagt övertydliga, av typen som härrörde från 1950-talets amerikanska bilar där störst fenor var lika med den bästa bilen.
Modellen W108 och W109, där den sistnämnda har längre hjulbas, har alltid varit en bil för den som vill färdas elegant och lagom diskret. Ville man hamna i blickfånget hade en Jaguar eller en amerikansk bil varit ett lämpligare val.
Funktionalism
Ett ord som beskiver bilmodellen rakt av är funktionalism. Visst är bilen byggd med högsta komfort i åtanke, men det är också tänkt att den ska fungera år ut och år in.
Alla reglage är ergonomiskt utformade och dessutom tillverkade av hållfasta material. Bara det att sjunka ner i sätet i en välskött W108/W109 är en upplevelse. Det går inte att hitta något att störa sig på, allting sitter där det ska på sin rätta plats och just det gör handhavandet väldigt enkelt. Ett exempel är kombiinstrumentet som med sina tydliga visare berättar vad som pågår i motorn. Vetskapen om att allting är som det ska gör körningen behagligt rogivande.
När motorns alla cylindrar har tänt till mullrar det ganska mäktigt från både maskin och avgassystem. Motorn är trots allt en V8 på 3,5 liter. Sedan är det bara att behålla foten på bromspedalen och föra över växelväljaren till D-läget, bilen har automatlåda som brukligt. Lätta på foten och bilen glider i gång som en skridskoåkare i världsklass.
Ett lätt tryck på gaspedalen räcker för att få upp ekipaget i marschfarten som ligger över 100 km/h. Ibland kan den ligga långt över 100, kanske närmare det dubbla, beroende på hur bråttom man har samt naturligtvis om det är fri fart eller inte.
Modern komfort
Komforten i den här välskötta lågmilaren är i minst samma klass som dess moderna syskon. Bekvämt så att det förslår. Styrningen är fast och förtroendegivande men av det långsammare slaget för att körningen ska vara vilsam. Det är riktigt givande att köra den här bilen, men det är inte heller helt fel att avnjuta den från baksätet. Där sitter man finemang och det är hyfsat med benutrymme, även om den 115 mm längre modellen w109 är bättre på den punkten.
Ljudnivån är tämligen låg även om framsteg har skett på de allra modernaste bilarna sedan den här pärlan tillverkades. Härligt nog hörs motorn med alla sina villiga hästkrafter hela tiden svagt i bakgrunden. Med några raska nedväxlingar från den 4-växlade automaten drar bilen i väg ordentligt på växlarna.
Stolarna är formidabla. Jag sitter hur bra som helst och dessutom är de ovanligt bekväma. Kvaliteten i textilen görs tyvärr inte längre, så fin är den. Oftast finns det inte ett slitagemärke på stolssätena även om de sitter i högmilade bilar med ett antal ovarsamma ägare bakom sig.
När bromsarna ska användas är de helt adekvata för den typen av hastighet som bilen är konstruerad för. De inger förtroende för att stoppa bilen ganska snabbt utan otäcka kast. Snarare är det däcken som sätter begränsningar för en riktigt kort bromssträcka, hade de varit av lågprofilstyp och bredare hade man hängt framåt i bältena vid tvärnit.
