EXPRESSEN.SE
Foto: Magnus Jönsson
Foto: Magnus Jönsson
Foto: Magnus Jönsson
Foto: Magnus Jönsson
Foto: Magnus Jönsson
Foto: Magnus Jönsson
Foto: Magnus Jönsson
Visa i helskärm
1/1

Klassikern: Thorstens läckra Ford 15 M RS

Ford i Europa har för det mesta tillverkat vanliga bilar för smidig transport från A till B. Undantagen som gjorts har handlat om hästkraftsstinna bilar för snabba transporter.

Ford 15 M RS konkurrerade på sin tid med storsäljare som Opel Kadett och VW:s bubbla.

Modellserien kallas P6 för den är den sjätte serien i Europa efter andra världskrigets slut. En något annorlunda tideräkning men så ligger det faktiskt till. Den modellserien är för övrigt den sista med framhjulsdrift innan Taunus och Escort tog över och de driver ju på bakhjulen. Skälet sägs vara att Ford ville ha utprövad teknik, utan några som helst otäcka överraskningar i form av kostsamma garantiåtaganden. Mycket av den attityden kom från USA där framhjulsdrift var ovanligt. Men sedan tänkte de förstås om, när Fiestan skulle konstrueras i oljekrisens spår. Den kantiga P6-formgivningsstilen kallas förresten "tegelstensdesign". Syns gör den tydligast på antingen 2- eller 4-dörrars sedankarosser.

Läckra färger

Coupén är så oändligt mycket vackrare, speciellt när den kommer i så läckra färgkombinationer. Att det hela var rätt tänkt visas av att produktionssiffran landade på totalt 668 187 stycken, alla karossalternativ inräknade, med sitt syskon 12 m, kallat Brot und Butter. Dock sålde Opel Kadett i ännu större upplagor, för inte att tala om VW:s Bubbla som lätt var störst i klassen. Prestandahungriga yngre tyskar med liten budget var på hugget under slutet av sextiotalet för då introducerade oljebolagen "superbensin". Helt enkelt högoktanig bensin. Därför var det möjligt att beställa sin Ford i antingen LC eller HC, low compression och high compression. De sista sportmodellerna gick dock bara att få i HC-utförande.

Riktigt pigg genom växlarna

För att inte halka efter alltför mycket gentemot konkurrenterna utvecklade Ford hela tiden P6 under produktionen i raskt tempo. Det faktum att det ibland bara betydde nya färger och lite fler hästkrafter och nya, små designgrepp var bara tecken på hur hårt det var mellan de olika bilfabrikanterna redan då. Det ekonomiska välståndet började öka och Tyskland blev rikt efter att ha återhämtat sig från andra världskriget. Så blev också efterträdaren lite större och dyrare, Ford skulle tjäna mer pengar och kunderna ge lite mer komfort för sina pengar. Å andra sidan släppte de samtidigt lilla Ford Escort för att vara på den säkra sidan att inte missa kunder överhuvudtaget. Motorns alla fyra cylindrar hoppar lätt i gång på den högoktaniga bensinen som står till buds. Dock hörs det att motorn måste vara den mest frontmonterade som någonsin har tillverkats. Den sitter i princip direkt bakom kylargrillen. Nåväl, med sin 1,7 liters slagvolym är den riktig pigg genom växlarna tack vare låg vikt och fin stegning i lådan. Sedan känns det förstås som att det går mycket snabbare än vad det gör tack vare att bilen inte isolerar sig eller föraren från alla intryck när däcken snabbt rullar över den ojämna asfalten utanför Uppsala.

”Ett nöjesinstrument”

Ljudisoleringen är inte den mest effektiva, men det är bara bra för då är det möjligt att höra hur förgasarna drar efter luft när gaspedalen går i botten och alla cylindrar jobbar på för fullt. Just då drar bilen i väg ordentlig oavsett vilken växel som ligger i. Verkligen en härlig känsla, om än något förvånade med tanke på att jag sitter i en Ford. Mycket av den glada känslan beror säkert också på hur läckert instrumentpanelen har utformats. Så ska det se ut! Körställningen är perfekt för stolen kan justeras åt alla håll och kanter. Den kramar om kroppen på ett fast sätt så att jag inte kan förflyttas åt något håll. Växelspaken ligger helt rätt i handen för snabba växlingar och de är minst sagt sportiga när Forden drar på över de uppländska kurvorna. Långfärdskomforten finns där när den behövs, men visst är Forden mer ett nöjesinstrument att avnjutas en tidig morgon på asfalterade vägar som nästan slår knut på sig själva. Då lever bilen upp och gör skäl för RS beteckningen, Rallye Sport. Att just detta exemplar är en coupe förhöjer känslan av både sportighet och höga hastigheter med ett inslag av exklusivitet.

Inte ens 10 000 mil

Den här bilen har heller inte rullat 10 000 mil än så den är lika fräsch som när den glatt hoppade av produktionsbandet i Köln. Bromsarna stoppar upp bilen precis som på beställning. Det är en otroligt glad överraskning, hur bra de hejdar framfarten när det behövs. Bilens låga vikt är en förutsättning för korta bromssträckor eftersom däcken är ganska smala och därmed inte har det bästa greppet. Tack vare de relativt smala däcken är bilen spårningsfri även på dåliga vägar och det är ett jätteplus jämför med dagens bilar som man ibland nästan måste brotta ned för att de ska köras rakt fram.

 

Historik – Fords jakt på Opel och Volkswagen

 

Modellen producerades under åren 1966 till 1970. Tanken bakom var att bilen skulle vara en liten familjefraktare till låg kostnad. Skillnaden mellan 12m och 15m var kosmetisk, grill, bakljus och strålkastare, och att den senare hade en maskin på 1,5 liter när den mindre, helt logiskt, var på 1,2 liter. Dock gick det att beställa en 1,5 liters motor till 12m mot en extra kostnad.

Sedan följe en lång rad av förändringar, stora som små, för att bilen skulle hålla jämnt upp med sina konkurrenter på den tyska expanderande bilmarknaden.

Tyvärr gick det inte helt och hållet som Ford hade tänkt för modellen kom aldrig ikapp konkurrenterna Opel och VW. Ledningen hos Ford trodde att det berodde på bilens framhjulsdrift som var för främmande för tyska köpare. Att Peugeot 204 och Mini och Morris 1100 alla var framhjulsdrivna var inget som stämde till någon större eftertanke. Dessutom ville ledningen att vinsterna skulle bli större per bil och där genererade 15m mer pengar trots att 12m såldes i större mängd.

En tanke var att plocka över Ford Cortina från England och sälja den i stället för P6 i Tyskland för att spara utvecklingspengar. På grund av alla strejker i England på den tiden visade det sig vare ett helt omöjligt projekt. Ford i Europa kunde helt enkelt inte garantera leveranser av Ford Cortina till sina kunder.

I stället satsade Ford på fler modeller i P6-segmentet när den skulle läggas ned. Efterträdarna blev Escort och Taunus. Dessa modeller är definitivt kända för att vara både konventionella och enkelt uppbyggda så lite av den fräschör P6 kom med gick till stor del förlorad hos efterträdarna.